Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.

    Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig.

Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte andas förän du vilar här med mig.

Jag kommer inte lämna, jag kan inte gömma mig, jag kan inte vara förän du vilar här med mig.

   Jag vill inte ringa mina vänner, de kan väcka mig från den här drömmen. Och jag kan inte lämna sängen, för risken att glömma allt som varit.

    Jag är det jag är, jag gör det jag vill, men jag kan inte gömma mig.

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det jag gör en dag kommer bli för mycket för mig. Men jag lever också i tron att det är värt det. "The greater good". Det är inte bara för mig. Det är en uppoffring, jag vet det, men det är värt det. Ja, det finns dagar jag tvivlar. Det finns dagar jag ifråga sätter mig själv. Men jag kommer alltid fram till samma sak: Jag vill inte sluta. Jag kan inte sluta. Jag kan inte vinna något. Men även dödsdömda fighter måste utkämpas. Så jag är en martyr. Jag är Navi the fucking saint igen. It's who I was. It's who I am. Det kommer antagligen ta död på det lilla som finns kvar. Men det är värt det. Jag vet det nu. Jag kommer veta det då. Jag gör i alla fall någon lycklig. That's all that's counts.

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?

En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka.

Divanen är under fönstret igen så jag kan se stjärnorna igen. Jag vet inte varför, men jag känner mig bättre där. Magistern lämnade ett djupt avtryck på mig när det gällde månen och stjärnor. Vid den här tiden i månaden ser jag ''honom'' förstås inte, men jag gillar att tänka att han är där ute ändå, vakande över mig. Det låter jättefånigt, jag vet - men det är vad som gör det lättare för mig.

Galve gara är på på låg volym. Clair de lune. Vår låt.

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.

Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om jag hade haft mer liv i rösten, om jag inte känns mig så död, hade det hänt idag då? Till all höst kommer den första snön, men om, hade den kommit en dag senare då; 3, 10?

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i öronen. Trots att mycket hänt sedan dess, trots att jag inte är samma person längre, gjorde åsynen av honom mig en aning nervös. Allt kom tillbaka, jag var samma tysta, oskyldiga flicka igen. Liten och osäker längtade jag tills hans famn och andas in hans röklukt blandat med parfym. Theres no place like home, men han var- och kommer aldrig att bli mitt hem. Blandade känslor, det där att vara dragen till två olika män. När Levo åkte i somras drogs jag till A. De luktade likadant och hade referenser till varandra.

Framtiden. Den ständiga frågan om- och ständigt föränderlig.

Gick på stan idag med en vän

Såg dig hand i hand med henne

Men jag kände inget och såg bort

Ni följde mig, och jag låtsades inte om

Att jag hade hjärtat i halsen

Hela vägen hem

Dagen hade äntligen kommit, och jag skyndade där ifrån

Nu undrar jag mest, vad du skulle gjort

Om jag kommit fram och hälsat.

Du skulle inte varit glad, men spelat som vanligt

Spelad artighet är alltid ett säkert kort.

Beroende.

Beroendet jag visste skulle komma, men som jag inte låtsades om i början. Och jag förstår att andra kanske inte förstår, och ifrågasätter det, och säger "Men är det verkligen det här du vill ha?". Jag vet, det var inte det här jag ville ha, egentligen. Men nu, egentligen, jag kunde haft det mycket värre. Och jag tror att det här är precis det jag behöver. Det här funkar. So I'm gonna stick with it.