Det senaste halvåret har jag förlorat allt de som betydde mest för mig - Tre bästa vänner, en kärlek, ett hjärta. Nu har jag bara en sak kvar att leva för. En person. Men försvinner den personen också så är det slutet för mig.

    ''Stanna hos mig, du är allt jag har''

Om du bara var här.. Jag skulle ge mycket bara för att få se dig igen, och ännu mer bara för att få höra ditt skratt. Jag kan nästa minnas de. Ditt skratt. Men bara svagt. Jag vill minnas allt, det gör för ont för att glömma. Inget får försvinna.

"Jag kommer alltid att älska dig, älskling. Vad som än händer"..

Vad hände med den underbaraste människa jag någonsin kommer att träffa? Jo, hans flickvän krossade hans hjärta. Hon var den som väckte liv i honom igen. Jag: djävulen. Hon: ängeln. Ironi. Vi planerade till och med om att gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar. Men så gör väl alla som är överlyckliga och kära.. Men jag förstörde allt. Ingen kan ändra på det. Jag förstörde vår saga. Varför? P.g.a en slump. En tillfällighet. Ett misstag? Sagan blev en tragedi, och jag är den onda häxan som förstör allt.

Jag saknar min bästa vän. Han som skulle göra allt för mig. Han som älskade mig över allt annat och var den som kände mig bäst. Han som bara brydde sig som mig, och inget annat. Han som alltid satte mig först utan att ifrågasätta det. Han som jag kunde prata med som vad som helst - han dömde mig aldrig. Han som visste precis hur man skulle muntra upp mig när jag var sjuk. Han som jag saknar varje vaken minut, och han som jag älskade av hela mitt hjärta.