Tårar i ögonen utan att veta varför. Vad var det jag tänkte som framkallade dem? Vad fick den tanken mig att känna som jag inte uppfattade? 

Apati, men ändå inte riktigt - inget jag styr över. Allt är en enda rak linje som aldrig någonsin böjer sig. Jag hatar det. När något händer... Och jag inte vet hur jag egentligen borde reagera, borde känna, reagerar jag så som jag tror är rätt. Det är i alla fall så det känns.

Det är aldrig min mening att såra dem i min närhet, men ändå blir de sårade om och om igen och jag vet inte vad jag ska göra för att förhindra det. Jag hatar att vara så... hjälplös.

Väntar på svar som aldrig kommer. Vad ska jag göra? Vänta? Sova? Ligga och läsa? Vad skulle jag läsa? Ska jag skriva på projektarbetet? Jag kan inte skriva. Jag saknar Ps varma famn. Han är min luft - kan inte leva utan den, och gör vad som helst för att få den när jag varit utan den för länge... Luften efter ett dyk under ytan.

"Ema är död," sa jag honom. "Ema är död. Hon finns inte mer. Du dödade henne, och nu undrar du hur hon mår." Jag vet att han skulle förstå. Jag vet att han bara ångrar sig. Att han bara vill veta.. Vara säker på att jag klarar mig.

Kanske är det bara mina nya strategi, men jag väntar ändå på att det ska komma och slå mig hårt under bältet.

Jag trodde att han såg mig... Men tydligen gjorde han inte det. Annars skulle han inte smsat nu, eller hur?

"Ema". Alltid så han kallade mig när jag var hans älskade. "Hur mår du, är du lycklig nu? Vill säga förlåt..." Aldrig en man för sina ord. Han är antingen ensam, deprimerad eller full. Jag har alltid hatat när han är full... Eller nja. 

Han såg mig inte. Lika bra.

Jag vet att jag egentligen saknar dem. Jag vet att de har all rätt att vända mig ryggen, sluta prata med mig och låtsas som om jag inte finns, men det finns en gräns av hur mycket ignoration en person kan klara av... Och är de inte tysta så pratar de, och säger ord jag inte vill höra, för jag vet att det är sanna. Varför ta mitt parti? Varför höra min del av historien? Som vanligt vill jag inte tänka på det, utan höjer volymen på musiken i stället och låter den fylla mitt huvud i stället. Man kan alltid gömma sig i musik.

Okej, jag kanske inte saknar dem. Jag saknar hur kul jag hade med dem när de älskade mig och jag dem, men hatar dem de är nu. Jag var tydligen inte deras vän utan någon de lärde känna för att de var tvungna till det.

Jag visste att de skulle komma - natten jag börjar gråta mig till sömns. Jag har klarat mig ända tills idag, tack vare honom. Min ståtliga, älskvärda man. Så länge jag var i hans famn kunde jag överleva allt... Men utan den.

Jag kan inte kämpa. Jag kan inte gömma mig. Jag har ingen ork. Jag vill bara ligga i min säng och lyssna på regnet slå mot fönsteret och känna tiden gå, och hoppas på att tiden läker såren. Jag vill försvinna i mängden igen. Jag vill begrava mig själv i tomhet och ensamhet.

Kippar efter luft. Hur andas man? Snälla, berätta det för mig, för jag har glömt.

Har tappat takten, känner inte längre hjärtats regelbundna slag. Det känns fel, så fel.

Det var inte som om någon äntligen hör ens rop på hjälp. Det var inte ett ljussken i allt mörker. Det var en smärtsam påminnelse om varför man gått vilse och ett tyst slag under bältet. Men det var också en liten tröst, ett litet ljus i den mörkaste skogen.