jag hatar dig. du är precis som alla andra.

Jag försöker att inte tänka på vad jag gjort. Men att inte tänka är som att sluta andas för mig. Så jag håller andan.

Igår kände jag mig smutsig och en aning illamående. Jag ville inte sjunka till stadiet då förlamningen slår till, så jag höll mig uppe - hög musik i öronen för att hålla tankarna bort och illamåendet tillbaka, snabb cykling för att hålla kvar känseln i benen, korta, smått panikslagna sms till de närmaste två. När jag kom hem duschade jag det första jag gjorde. Det kändes som hans lukt var överallt över mig, och jag ville bara låtsas som att det inte hänt. Jag tvingade i mig äpple och russin fast jag egentligen inte ville ha och spelade datorspel för att side-tracka mig själv. Sedan var jag så trött att jag inte orkade vara vaken mer, så jag la mig och somnade ovanligt snabbt. Så jag klarade mig utan att flippa ur mer än de minutrarna jag stod vid busshållsplatsen.

Frågorna är fortfarande där: har han sagt något till Levo än? Vet han om allt eller bara att jag var där? Den paranoida delen av mig ställer sig frågan om allt det här inte vara var ett skämt. För om A nu är så kräsen, varför skulle han då vilja ha mig? Och, samtidigt, har en kille som han råd att vara just kräsen med sina "behov"?

I'm not a beliver

But each kiss has its price

We are all aliens

Without a map

Det är skönt att egentligen inte bry sig. Inte om DH ialla fall. Med A och Levo är det en helt annan sak. Det är mer... verkligt, och jag vet att de bryr sig på ett visst stadium.  Jag har gett DH och A + Levo olika kategorier, där DH inte är med än ren underhållning URL, och A + Levo URL och IRL.

AX är min Leo på många sätt. En bästa-kompis-stand-in. Men, precis som Levo, så vet jag att han måste lämna mig och åka iväg. Jag tänker inte vara barnslig den här gången och ignorera det.

Jag kan inte säga emot att de två har förändrat mig. Eller kanske mer fått mig att tänja på mina noggrant uppsatta gränser. Jag såg ingen glädje i deras livsstil förut, men nu förstår jag dem till en del. Det är roligare, man är mer fri.

Efter ett liv i inhängnad är friheten överväldigande, men stundvis även skrämmande. Det finns inga gränser, bara låga förväntningar på vad man bör göra. Och vad gör jag? 50/50 - det jag förväntas göra för att glädja andra och det jag själv vill göra för att glädja mig själv. Det senare kan ibland göra andra i min närhet tveksamma och skeptiska, men sanningen är att jag inte mått så här bra på mycket länge. Nätterna är fortfarande lika mörka, men jag står ut med det på ett annat sätt. Äntligen. Det är som att inget skrämmer mig längre. Nåja, nästan inget. Det är fortfarande en del saker som jag måste överkomma. Men allt har sin tid, och livet leker.

Jag vill rymma igen, fly. Men om det är något jag borde veta så är det att man inte kan fly från allt. Det kommer alltid ikapp en, förr eller senare.

Jag har kommit på mig själv med att tänka att alla runt omkring mig kommer från andra världar än jag själv. Vi är alla olika människor. Vi tänker alla olika. Vi fungerar olika. Vi säger en sak, men menar en annan. Vi är ologiska och komplicerade. Så ja, på många sätt kommer vi alla från olika världar. Men är inte det bara.. jag vet inte, deprimerande?

Jag har slutat tro på saker - mänskligheten, människors godhet, kärlek. Jag har börjat förvandlas till en Amon.

Jakten på någon. Jag har fem, och ingen av dem får mig att känna något. Fem. Fem unika människor, och jag känner mig fortfarande lika död inombords. Jag vill inget annat än att hitta någon som förstår sig på mig. Inte ens jag förstår mig på mig. Jag är komplicerad, konstig, dumdristig, irrationell och ologisk. Hur ska någon någonsin kunna förstå sig på mig när jag inte ens gör det själv?

Jag gjorde det. Jag blundade och kände smaken av ask-kopp. Det var inte samma, men det är så nära jag kan komma honom just nu. Tanken att jag göra allt det här, blir som dem, är skrämmande. Det är inte jag längre. Jag tänker annorlunda. Jag är annorlunda. Om någon frågade varför skulle jag svara "För att jag kan. Jag hade lust." Jag kan inte beskylla någon annan. På sätt och vis är det många inblandade. Men det var jag som ville ha en förändring. Så jag skaffade mig en.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom. Att ibland tappa greppet om verkligheten och glömma bort vem han är, vem han var. Men han är där, fortfarande. Mer nu när han vet att jag inte sitter och gråter över honom. Så jag lyckas lura honom med min nya livsstil. Det är det enda som betyder något.