Jag söker inte längre någon ettiket på vad vi har tillsammans. Eller rättare sagt - det vi har när vi ses. Det är inte spännande och pirrigt längre. Det är inte något jag vill eller längtar efter. Det känns inte nödvändigt, och det är något jag med enkelhet skulle motstå. Men det gjorde jag inte. Varför? För att jag ville ha en arm som höll om mig, och vara med någon som får mig att skratta.
Hur berättar man för någon att man bara utnyttjar den för sin mänskiga värme och humor? "Sorry, jag gillar inte att kyssa dig, bara att hålla i handen och låta dig hålla om mig lite, för du innehåller den värme jag inte har längre."? Det är ändå flykten i sig som lockar mer - gör det värt mödan. Nya omgivningar. Nya tankar och synperspektiv. Jag kunde plötsligt skriva med en penna, inte kniv. Allt kändes surrealistiskt när jag satt där i tryggt avstånd på tåget, som om det var en berättelse jag skrev, och inte vad som för mig är verklighet som förföljer mig dag och natt. Jag var fri från mina demoner.
Men ju längre jag åkte, ju svårare var det att få grepp om känslorna jag skrev om. Den barnsliga glädjen att skutta sig fram genom en sovande stad i midvinter var inte svår att beskriva med ord, men svår att känna. Jag kan känna den nu och le åt den, men det är nu, inte då.  Då var det bara själslösa ord på ett papper.

Såg han? Jag var inte precis diskret - orkade inte ens bry mig om att eliminera alla spår av tårar.
Där stod han - lite osäker - och tittade på där jag vräkte fram med dammsugaren i högsta hugg. "Är det kul?" "Oja!" Falskt leende, tung sarkasm.

Jag försökte verkligen vara levande och glad och snäll utan att be honom att hålla om mig, hålla mig ihop och mentalt labil. Som jag gissade går det bra, så längre jag bara är med honom. Jag lät honom ändå sova till tolv. Han var svår att väcka, och fick peta på honom en lång stund innan han vakna till liv. Precis som igår, fast jag var snällare då. På bättre humör. Bara ett 1000 bitars pussel, nu mera nära 2000.

Hans hand som smeker mitt hår samtidigt som han gömmer sitt ansikte vid min hals - håller om mig hårdare, trycker mig mot hans kropp. Totalt förbjudet, men helt underbart. Flämtande efter luft efter för mycket kyssande. Underbara himmelrike. Ringandet i matklockan på nedervåningen drar oss våldsamt tillbaka till verkligheten. Man kan inte sminka över rosiga och heta kinder, men man kan kamma ut håret lite så det inte ser så rufsigt ut.

Det gör ont att tänka på det. Småsaker, alltid småsaker. Han som på ett sånt där filmiskt oskyldigt sätt plötsligt sträcker på sig i soffan, och ena armen bara råkar hamna runt ens axlar, och jag sen bara råkar bli jätte trött just då, och bara måste vila mitt huvud mot hans axel. Och där. Precis där tittar jag bort från datorskärmen, skakar på huvudet och tänker "Nej, jag vill inte tänka på det mer". Det spelar inte roll. Det spelar aldrig någon roll, och jag vill glömma bort just del delen. Det kommer aldrig vara bara han och jag.

Hans skratt ljuder på andra sidan telefonen, och jag känner tårarna komma när jag inser hur mycket jag älskar att höra det. När han skrattar kan jag känna hans leende fast han är 20 mil bort. Ja, jag kanske älskar honom, men han är inte min. Och han känner inte samma sak för mig. Hans kompis tar över telefonen, och jag kan äntligen andas ut. Vetskapen att han kanske vet gör det lättare, i stället för tvärtom. Hans lätta dialekt och mjuka röst fick mig att slappna av, konstigt nog. Även om vi bara diskutera vädret, så var det han, inte Ms, som återställde balansen idag.

Jag kan faktiskt nästan se det framför mig, vi tre i en husvagn, där jag är den vuxna och ordentliga och de två de busiga och oförståndiga. De skulle behöva mig. Vem skulle annars laga maten och städa?

En gång i tiden svarade han inte Okej när jag sa att jag saknade honom. En gång i tiden sa han att han gillade mig. Väldigt mycket. Inte längre. Den tiden är förbi. Nu är "Okej" och "Vet inte" de enda svar jag får.

Kanske har vi visst en framtid. Kanske skulle det faktiskt fungera?

Djupa andetag, låta tårarna rinna. "Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra..." Djupa andetag, inte se någon i ögonen. "Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra..." Hittar ingen tröst i orden. Hur ska det kunna gå bra?
Ett tyst rop på hjälp - jag famlar i mörkret. Snälla, hjälp mig någon! Men ingen hör.

Alla känslor kommer på en gång. Jag kurar ihop mig i tågsätet och ser ur genom fönstret. Höjer musiken en aning till för att den ska överrösta upproret inom mig. "Bara lite till, sen är kommar jag att bli hel igen, bara lite till..." Men jag blir aldrig hel - alltid två viljor.

Jag vill alltid ha mer av honom - mer närhet, mer tillkännagivande - mer öppenhet. Men det blir aldrig mer, men ändå fortsätter jag skrika på mer - för jag lever på hoppet.

         Kanske är jag kär. Kanske älskar jag honom. Han gör mig hel. Han får mig att känna mig bättre - mer levande. Men skulle det göra det mer rätt?

Vad håller jag på med? Vi är inte skapta för varandra. Han är bara någon jag gillar att prata med i telefon - någon jag kan prata med i timmar. Någon som gör mig glad - oftast. Någon som jag både avskyr och gillar på samma gång - avskyr att vara ifrån, avskyr för att han får mig så svag, gillar för att... Ingen tid med honom känns någonsin som verklighet. Där finns ingen smärta, där finns ingen oro. Han är min Jake. Hos honom är jag...hel. Men så fort jag lämnas ensam, så fort natten kommer kommer allt tillbaka. Alla känslor jag alltid kämpar emot, alla minnen, allt som envisas med att dra mig neråt under ytan. Jag vill skrika åt honom "Rädda mig då!", men vad skulle han göra? Ingen vill ha en trasig människa - bara en annan skadad människa.
Han vet inte mina sår, så han kan inte plåstra om dem. Jag är den enda som vet, men för varje plåster ger jag upp lite mer - slutar bry mig. Ingen kommer någonsin förstå. Ingen kommer någonsin under min mask. Jag är Fantomen på operan. Jag är V.