Äntligen onsdag imorron. Längtar efter att få träffa honom igen. Har redan ont-i-magen-längtan. Vi har börjat prata mer med varandra den senaste veckan. Han skriver till mig så fort jag loggar in, och jag till honom. "Berätta mer, berätta mer!" skriver han när jag skickar randombilder till honom som jag tagit på olika personer och platser. "Berätta mer!". Första gången någon är så intresserad av att lyssna.

Han hade nya bilder i sitt album. Han blir jämt så fin på kort. Att veta att just där, strax under födelsemärket på halsen, har jag haft mina läppar, känt hans lukt, hans varma kropp. Fan att man inte kan svepa in sig i sina drömmar och låta sig försvinna in i dem, istället för att bara sitta och se tillbaka på det.
Jag vill tro att jag vet vem han är - inners inne. Att han är mer av den han var när vi träffades första gången. Men jag vet aldrig vart jag har honom. Han är någon. Ibland är han tuff, ibland är han kärlekssam och flörtig och ibland, men mycket sällan, visar han att han har en känslosam sida också under den hårda ytan. Ibland kan vi sitta i timmar och prata om den gamla tiden. Vad vi sa och gjorde och vad vi ångrar att vi inte gjorde, vad som inte hände, vad vi kände och tänkte. Han har den hårda ytan uppe alltför ofta, men det är nog lika bra. Jag vill inte känna mer för honom.  Han är inte för mig. Vi diskuterade det när  det ännu låg oss nära hjärtat. Nu har det runnit ut i sanden, alltihop. Alla känslor och tankar. Vi låtsas inte om det längre. Vi är oss själva här i verkligheten, och här är vi så olika. Jag är alltid där för honom, men jag har tappat mitt värde. Vi har inget att prata om längre. Jag har slutat fråga om och när han vill ses. Allt är verklighet nu. Bara sorglig verklighet....

Efter regn kommer Ms... Jag som precis började tro att allt med honom bara varit en rolig dröm. Den på utsidan så tuffa falun-bon som faktist har ett inre också. Egypten... Fan va kul vi hade. Spänningen, förtvivlan på flygplatsen när vi skulle hem... Tänk om vi aldrig skulle ses igen? Vi visste vad som väntade hemma. Vi visste att hemma, där väntade verkliga livet. Och visst slog den oss med storm. Precis som på en maskerad-bal, när man hela kvällen burit masker för att sedan ta va dem och visa vem man egentligen är. Skillnaden är att vi trivdes i vår ovisshet, på ett konstigt, ännu oförklarligt sätt.

Och när vi sågs igen... Tja, tuffingen hade fördubblats.  Vågade inte träffa mig själv, jag var ju såå oemotståndlig. Och jag hämnades, på mitt lilla sätt. ''Du är dödens...'' ,viskade han, med ett ansiktsuttryck som sa att han egentligen gillade min fräckhet.

Allt behöver inte vara svart och vit bara för att det är i de färgerna vi målar världen. Inget blir som vi tänkt från början. Ibland blir det bättre, även om anledningen inte var den bästa.

Man kan åka utomlands till ett fjäran land, och lämna allt det kära, välbekanta, trygga bakom sig. Men när man väl kommer hem igen, så är man inte samma person. Man har upplevt nya saker. Träffat nya människor.

Ord, ord. ord utan mening? Ord, ord, ord utan handling.