Jag är den förste att erkänna att jag fortsätter köpa just den sorten för att lukten påminner mig som sena förmiddagar badandes i sol, sommarvärme som strömar in genom det öppna fönstret för att släppa ut alla ångor av nattens aktiviteter. Är det så fel att unna sig det? Minnet av många underbara mornar.
Jag är det förste att erkänna att jag ibland tar några droppar i min hand bara för att känna lukten frigöra sig i luften runt omkring mig. Det är underligt hur man kan förälska sig i en lukt.

(Nivea - Refreshing toner)

Jag hatar hur mitt hjärta börjar slå fortare när jag ser honom. Som trumslag som först ökar tills de ljuder öronbedövande, för att sedan sakta och dö ut. Så känns det. När jag dör - det enda jag vill då är att sjunka ner på golvet och rida ut det. För det är det enda som hjälper. Tårarna kommer - jag kan inte gömma mig någonstans - och tills de kommer är jag en enda tomhet. Jag visar inga känslor, inte en min. Jag är död inombords - det är exakt så det känns.

Jag hatar hur svag han får mig, utan att ens se mig. Utan att ens veta att jag är där - knappt en meter ifrån honom när jag går förbi honom på gatan.

Jag hade ett liv med honom. Han gjorde mig lycklig. Jag hade en framtid med honom - och jag hatar honom för det.

Oroliga blickar på mig i ögonvrån - jag fortsätter att titta rakt fram - ser inte upp för bilar, saktar inte in på isfläckar. Ingenting betyder nått längre - ingenting. Om jag är som död för honom, då ska jag hemsöka honom. Jag ska påminna honom om att jag finns. Jag ska göra så att han aldrig, aldrig glömmer bort vem jag är. Vi ska få se vem som är luft, och vem som är en stormby.

En tyst vädjan ut i mörkret. Läk mig. Snälla, läk mig. Men hans röst läker mig inte som den brukar. Den värmer inte. Det enda den gör är att hålla tårarna tillbaka. Det är -20 och jag har vaken mössa eller vantar. Jag bryr mig inte. Jag börjar tappa känsleln i min hand och känner hur smärtan i den tilltar. Jag bryr mig inte om det heller. Jag slutar bry mig helt. Varför gå hem nu? Varför inte springa runt i snön? Jag hör hur död jag låter så fort jag säger nått - hör hur han reagerar på det. Men det är inte förän han frågar vad jag ska göra på nyår, och jag svarar Dricka, som han vet att något är fel, väldigt fel.
Han läker mig inte. Men han kan hålla mig hel - ihop. Som ett plåster.

Jag förlorade min chans - min enda chans - att få se honom igen. Få vara i samma rum som honom igen. Hade jag bara fått dem att åka in tidigare...Hade jag låtit bli att åka på förfesten... Då kanske jag hade fått se honom igen. Kanske inte pratat med honom, men fått se honom. Se att han levde och hade det bra. Och han hade kanske sett mig och plötsligt kommit ihåg att jag fanns. Jag tycker inte om att vara bortglömd. Efter allting, och jag är ingenting för honom? Visst, det var länge sen, men mina sår är kvar. De vägrar läka. Om mina är kvar - varför är inte hans? Varför vill han inte veta av mig? Varför bryr han sig inte längre? Varför är jag den enda av oss som blöder - trots åren som gått? Varför är det jag - alltid jag - som ska känna mig övergiven och ensam, oförstådd och osynlig? Det är alltid jag som får ta slagen - varför är det så? Jag är inte stark nog. Jag är ingen superhjälte man kan slå om och om igen utan att känna något. Jag känner varje slag, och varje slag får mig att känna nästa ännu mer.
Ensam är inte stark, men andra ska inte behöva lida för min mentala hälsas skull - det är nog ändå inte så mycket kvar av den vid det här laget. Så ensam lider jag i tystnad. Ingen känner mig under min mask, och det är oftast skönt. Ingen vet hur jag fortfarande känner.

Han bryr sig verkligen inte längre, eller hur? Han finns där ute, men bryr sig inte. Och egentligen, varför skulle han? Det hade varit annolunda om mailen inte fanns, om mailen aldrig hade existerat. Varför fortsätter jag med att såra mig själv genom att tänka på det - på honom. På varför han inte svarar, på varför han ena stunden vill träffa mig, lovar att höra av sig 'i veckan', men gör det två månader senare. Om han inte tycker att dte är en bra idée så kan han väl bara säga det, eller hur? Hur svårt kan det vara...
    Varför är verkligheten aldrig som i film eller i böcker? Jo, för att verkligheten suger och för att i böcker och film kan allt hända. Vad har verkligheten att locka med, när det finns ställen man kan gömma sig där allt är precis som man själv vill? Egentligen?

Jag har alltid varit feg. Så nu, när jag inte längre är omsvept och instängd i mitt skal är jag rädd. Rädd för att jag inte vet vad som ligger framför mig, rädd för vad som kan komma. Förut var allt alltid det samma - tröttsamt men bekant, tryggt.

Jag drömde aldrig om att jag en dag skulle vakna och märka att jag kommit över honom - jag visste så innerligt då att det aldrig skulle komma en dag då jag inte längre skulle minnas med tungt hjärta. Jag har överträffat mig själv.

    Han gav mig kanske det jag behövde mest av allt: hopp och avstånd. Han gjorde att jag inte tog honom given, samtidigt som han visade att han var där, någonstans, långt bort. Kanske var det min hjälpande hand. Den ständiga väntan på hans ord fick mig att överleva ytligare en dag, en vecka, en månad. Kanske vad det var jag behövde.

    Jag kan minnas och lee. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna klara av utan en enda tår. Men solen kom fram igen från alla år bakom molntäcket. Allt känns faktiskt bra igen. Jag vill minnas så mycket som möjligt nu, bara för att jag kan. För att jag vet att jag har styrkan att överleva det den här gången.

Jag väntar fortfarande. Väntar, ser framemot, längtar - men inte besatt som förut - utan lätt, driftigt.

Det fortsätter komma när jag minst anar det. Alltid samma slags drömmar, alltid han leende mot mig. Men jag vet nu att det bara är drömmar, inget annat.

I don't know your face no more
Or feel the touch that I adore
I don't know your face no more
It's just a place, I'm looking for

We might as well be strangers in another town
We might as well be living in a different world
We might as well...(3x)

I don't know your thoughts these days
We're strangers in an empty space
I don't understand your heart
It's easier, to be apart

We might as well be strangers in another town
We might as well be living in another time
We might as well...(2x)
We might as well be strangers! Be strangers...

Aldrig mer ett leende som smittar av sig, ingen mer pirrande känsla i magen, inget mer spanande efter hans guppande huvud. Det är slut nu. Vi känner inte varandra längre. We might as well be strangers.

Varför? Jag har inte haft någon bästa kompis sedan honom. Jag har aldrig haft någon som velat vara det förut, men det är inget man vill säga till sin pojkvän, framtida fästman. Han tycker redan mer synd om mig än vad jag tycker om.

Aldrig någon som släppt allt annat bara för att bry sig om mig, förutom honom. Ingen annan som bokstavligen slängt sig på första bästa buss hit eller cyklat de tre milen på en timme, för att få träffa mig, för att jag behövde honom. Så varför vill jag egentligen träffa honom igen? För att jag vill se om han verkligen har förändrats. Han stod vid min sida så länge. Längre än vad andra orkade med. Men han stod envist kvar, fast jag vet att det plågade honom varje dag. Men han lämnade mig inte. Han stannade ända tills han bröt ihop och jag fick vara den starka ett tag.
Stark, självständig, lite busig. Solig, men ändå en ö. "No man is an island". Så beskrev min lärare mig - som en ö. Visst, jag kan vara en ö så länge som jag har granöar med broar och snabba färjor till.

Han gick rakt mot vår ring, och rakt in i den. Plötsligt stod han bara där, framför mig. Jag smekte hans kavajärm lite lätt för att han skulle se ner och se mig. "Jasså, är du här?" "Ja, det är jag." Jag vet inte om hans leende bleknade en aning. Ett konstigt ögonblick följde. Ögonkontakt. Hans mörka ögon. Jag ville nästan be honom att rädda mig därifrån, bort från alla människor. Ta mig långt, långt bort. Jag tycker inte om stora folksamlingar med fulla ungdomar eller tillfällen då man förväntas vara glad. Och jag hatar att göra saker jag egentligen inte vill.
Allt hände på några sekunder som kändes som minuter. Han såg mig. För första gången på evigheter stod han framför mig, mitt i bland D;s familj och såg mig rakt i ögonen. Jag glömde att jag var arg på honom. Jag glömde att vara nervös. Hjärtat slog inte så hårt som det alltid gjort förut. Det var precis som om vi bara var två helt vanliga människor. Lite ironiskt, en dag senare och det hade varit exakt tre år sen vi blev ihop.

Jag hoppas han kommer ihåg mig nu och faktiskt läser sin mail snart. Jag hoppas han inte ångrat sig, att han fortfarande vill träffa mig.
Jag vill träffa honom för att han alltid inger mig en känsla av hopp. Hopp för vad vet jag inte, men det får mig att känna mig gladare och starkare. Jag vet att det inte är helt igenom bra, men jag tänker aldrig på konsekvenserna... Jag gör alltid som jag vill när det är något jag vill mycket.