Tänk att man kan tröttna så mkt på att gråta sig till sömns, att man börjar gråta utan att man till slut inte riktigt vet varför. Ibland är det bara över små saker, ibland för att det man så länge gömt sig från hittat fram till en igen. Man kan inte gömma sig föralltid - men tänk så mkt bättre det skulle vara om man kunde.

En gång älskade jag orientering.. Lukterna, människorna. Terrängerna. Att sitta på TC och teckna, lyssna på musik och kolla på orienterare som diskuterar med andra orienterare om vilka kontroller de bommat och inte bommat. Om vart de sprang fel, vart de hittade en hel dynge med svamp, och var de blev jagade av ilskna kor. Gå till markan och kolla vad de hade att bjuda på.

Men nu är inget av de kul längre. Lukten är inte den samma. De människor jag kände har glömt bort mig, och jag ser inte längre tjusningen med ett lerigt TC utan nånstans att sitta. Inte heller vill jag bli påmind om hur det va förr. När det luktade som de skulle. När alla visste vem jag var, och va trevliga och pratade med mig fast de egentligen inte kände mig.

Om du bara var här.. Jag skulle ge mycket bara för att få se dig igen, och ännu mer bara för att få höra ditt skratt. Jag kan nästa minnas de. Ditt skratt. Men bara svagt. Jag vill minnas allt, det gör för ont för att glömma. Inget får försvinna.

"Jag kommer alltid att älska dig, älskling. Vad som än händer"..

Vad hände med den underbaraste människa jag någonsin kommer att träffa? Jo, hans flickvän krossade hans hjärta. Hon var den som väckte liv i honom igen. Jag: djävulen. Hon: ängeln. Ironi. Vi planerade till och med om att gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar. Men så gör väl alla som är överlyckliga och kära.. Men jag förstörde allt. Ingen kan ändra på det. Jag förstörde vår saga. Varför? P.g.a en slump. En tillfällighet. Ett misstag? Sagan blev en tragedi, och jag är den onda häxan som förstör allt.

Jag saknar min bästa vän. Han som skulle göra allt för mig. Han som älskade mig över allt annat och var den som kände mig bäst. Han som bara brydde sig som mig, och inget annat. Han som alltid satte mig först utan att ifrågasätta det. Han som jag kunde prata med som vad som helst - han dömde mig aldrig. Han som visste precis hur man skulle muntra upp mig när jag var sjuk. Han som jag saknar varje vaken minut, och han som jag älskade av hela mitt hjärta.