Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?

En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka.

Divanen är under fönstret igen så jag kan se stjärnorna igen. Jag vet inte varför, men jag känner mig bättre där. Magistern lämnade ett djupt avtryck på mig när det gällde månen och stjärnor. Vid den här tiden i månaden ser jag ''honom'' förstås inte, men jag gillar att tänka att han är där ute ändå, vakande över mig. Det låter jättefånigt, jag vet - men det är vad som gör det lättare för mig.

Galve gara är på på låg volym. Clair de lune. Vår låt.

Gick på stan idag med en vän

Såg dig hand i hand med henne

Men jag kände inget och såg bort

Ni följde mig, och jag låtsades inte om

Att jag hade hjärtat i halsen

Hela vägen hem

Dagen hade äntligen kommit, och jag skyndade där ifrån

Nu undrar jag mest, vad du skulle gjort

Om jag kommit fram och hälsat.

Du skulle inte varit glad, men spelat som vanligt

Spelad artighet är alltid ett säkert kort.

Kanske känns det bara värre nu, när jag inte har någon distration, och alla känns längre bort än vanligt. Vid närmare eftertanke känns allt väldigt distant.

Det är kallt hela tiden. Och då menar jag inte den kyla som lurar utomhus och som slår emot en när man lämnar husets trygga värme.Det är kallt inombords, som om det inte bor något levande där längre. Och jag antar att det är så det är, in a way.

Det är vad man gör det till, och man är det man känner sig som?

I nattens täta mörker kommer allting fortfarande tillbaka. Det som gjorde ont förut, passerar nu omärkt förbi, medan nya saker dyker upp och framkallar tårar. Var jag befinner mig och med vem betyder plötsligt inte någonting och jag vill därifrån.

Sömnlös, och jag skyller det på att allt var så likt.

Jag besökte lägenheten i minnet. Varje detalj så som jag mindes dem:  lukten i trapphuset, ekandet av stegen i trappan, ytterdörren, hallen innanför - allt - och märkte att det inte gjorde mig något annat än gott. Jag kände värme igen av att vara där. Inget kan rör ett spöke.

Han var där, och jag vet inte varför. Kanske var det bara pga de liknande faktorerna. Mina handleder ömmar än, men jag vet att det är delvis mitt fel. Han sa förlåt. Hans ögon sa förlåt, men det var inte honom jag tänkte på, utan de gamla spökena från förr.

Jag trivs där, och det skrämmer mig. Jag sover aldrig bra där. Vaknar alltid flera gånger under natten och kan inte bestämma mig för om jag vill ligga nära honom eller långt ifrån. Ligger jag nära väcker jag honom varje gång jag vänder på mig, vilket jag gör varje gång jag vaknar. Men ligger jag långt ifrån honom saknar jag att känna hans värme och lukt. Den lugnar mig.

It's worse. How can it allways get worse?

Kanske har jag börjat glömma bort, men vissa saker har börjat bli... luddiga. Den där dagen har alltid varit luddig - den representerar min värsta mardröm - därav är jag inte förvånad. Men hur ska jag kunna skriva om den nu? Jag kommer inte ihåg allt. Ja, jag kommer ihåg vad som hände och i vilken följd. Men ändå är det något som hindrar mig ifrån att sätta det i ord.

Minnen dyker fortfarande upp. De smärtar inte längre. Däremot är det som att jag inte kan beskriva dem. Inte med känsla i varjefall.

Jag har börjat bli mån om att inte framstå honom som en enbart ond, självisk man, men det är så svårt. Hur beskriver man i ord det vi hade? Ord kan inte beskriva det han fick mig att känns.

Jag medger att det alltid var en hårfin balans mellan det goda och det onda i vårt..."förhållande"... Men ändå ångrar jag det inte. Jag kan inte - hur skulle jag? Det enda jag ångrar nu är att jag inte försökte mer för honom, samtidigt vet jag, inners inne, att jag inte var rätt för honom. Jag var - är - för svag för honom. Svag, oerfaren, barnslig och oansvarstagande. Jag var hans "lögnerska", och jag kan inte klandra honom för det han gjorde. Han hade rätt. Kanske är det därför jag har svårt att skriva? För att jag vet att jag inte har rätt till något medlidande.

Jag har  trillat dit igen. Och - för trött för att göra något åt det - tar jag det tillvara. Jag kan inte gå runt och ignorera, spela mitt spel som jag blivit så bra på. Det är inte jag.

I det vi hade, den korta sekunden vi hade, fanns allt. Godhet och ondhet. Dessvärre tar det onda över i nattens mörker. Precis som den alltid gör.

Jag vet att jag måste göra det, men det tar emot. Hur ska jag kunna skriva om något som tar emot att erkänna har hänt? Något jag skäms över och bara vill glömma bort? Jag vill inte komma ihåg den där hemska dagen.