Jag måste sluta att säga att allt är bra, för så fort jag gör det kommer det tillbaka. Som nu, när jag lagade mat för en gångs skull, var det enda jag tänkte på hur vi (han, eftersom jag mest kände mig ivägen) brukade göra det. Ja, du har rätt Mj, jag låter honom styra mig. Men jag vet inte hur jag ska kunna undvika det.

Kanske saknar jag bara att vara fri, när allt kommer omkring. Att kunna andas, kunna gå rak i ryggen och slippa den stenfyllda väskan.

   Kanske är det bara det jag saknar? Men det betyder att allt annat är mitt fängelse, är inte det ganska deprimerande då?

Jag orkar inte bry mig mer. Jet I do.

Jag kan inte skriva om hur han ringer och ber mig komma tillbaka till honom, för det är bara fel. Jag vet att det vara är en novell, men jag vill inte att det bara ska vara en novell. Jag vill att den ska vara sann. För hela den är sann för mig, hittills.

i take it back, word for word.

Det har börjat bli bättre. Tvångsbeteendet är fortfarande där, och jag ryggar fortfarande tillbaka vid smärtsamma minnen, men det händer att jag skrattar, och ibland har på mig andra kläder än hans stora tröjor.

Ibland minns jag fler stunder, men jag skriver inte ner dem längre. Dels för att jag inte har papper och penna på mig jämt, dels för att jag vet att det kommer finns kvar ändå.

Thå
Thåström - Fanfanfan

Fast jag inte sett dig på så längeTänker jag på dig iblandDet var nånting som fastnat på mignåt som aldrig helt försvannFanfanfan det skulle varit duFanfanfan det skulle varit duFick jag spela om partietFick jag chansen en gång tillFick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny givFanfanfan det skulle varit duFanfanfan det skulle varit duAlla klockor, körerAlla himlens orglar skulle varit för ossAlla trummor och trumpeterAlla sagor, alla underAllt på en och samma gångFanfanfan det skulle varit duFast det var så kort romansvar det nåt jag borde ha förståttSåna chanser kommer en gång baraAldrig att dom kommer tvåFanfanfan det skulle varit duFanfanfan det skulle varit du

Ibland vill jag bara få ett slut på det. En kniv rakt in i hjärtat, uppskurna handleder, blod överallt. Ett hopp från en bro, en trafikolycka med ett dödsfall.

Bilder. Så många bilder som förstör mitt liv. Jag vill inte bry mig. Varför bryr jag mig? Varför låter jag det påverka mig? Jag vill hata honom, inte sakna. Han gör mig illamående. Det är illamåendet som gör att jag vill ta slut på det. Jag är så trött. Så trött att jag inte förstår hur det är meningen att jag ska orka leva en timme till, en dag till. Jag är ensam i världen, och allt är svart.

    Det var väntat, men det var ändå en kula rakt in i hjärtat. Hur ska jag leva nu, nu när jag saknar viljan? Vad har jag som får mig att vilja gå upp på morgonen? Ingenting. Vad har jag som får mig att vilja lägga mig? Ingenting.
När Henrik tog sitt liv sa min mor "Inget är svårt nog för att ta sitt liv. Det finns alltid en lösning." När man saknar en anledning, hur är det då meningen att man ska gå vidare? När man inte vill kunna andas, utan bara skjunka ner mot marken och ge upp - hur ska man då fortsätta kämpa?

Jag visste att det skulle hända, men det känns ändå som om någon skärt av min blodpulsåder och tänt eld på den. Något mer känner jag inte.