Det fortsätter komma när jag minst anar det. Alltid samma slags drömmar, alltid han leende mot mig. Men jag vet nu att det bara är drömmar, inget annat.

I don't know your face no more
Or feel the touch that I adore
I don't know your face no more
It's just a place, I'm looking for

We might as well be strangers in another town
We might as well be living in a different world
We might as well...(3x)

I don't know your thoughts these days
We're strangers in an empty space
I don't understand your heart
It's easier, to be apart

We might as well be strangers in another town
We might as well be living in another time
We might as well...(2x)
We might as well be strangers! Be strangers...

Aldrig mer ett leende som smittar av sig, ingen mer pirrande känsla i magen, inget mer spanande efter hans guppande huvud. Det är slut nu. Vi känner inte varandra längre. We might as well be strangers.

Varför? Jag har inte haft någon bästa kompis sedan honom. Jag har aldrig haft någon som velat vara det förut, men det är inget man vill säga till sin pojkvän, framtida fästman. Han tycker redan mer synd om mig än vad jag tycker om.

Aldrig någon som släppt allt annat bara för att bry sig om mig, förutom honom. Ingen annan som bokstavligen slängt sig på första bästa buss hit eller cyklat de tre milen på en timme, för att få träffa mig, för att jag behövde honom. Så varför vill jag egentligen träffa honom igen? För att jag vill se om han verkligen har förändrats. Han stod vid min sida så länge. Längre än vad andra orkade med. Men han stod envist kvar, fast jag vet att det plågade honom varje dag. Men han lämnade mig inte. Han stannade ända tills han bröt ihop och jag fick vara den starka ett tag.
Stark, självständig, lite busig. Solig, men ändå en ö. "No man is an island". Så beskrev min lärare mig - som en ö. Visst, jag kan vara en ö så länge som jag har granöar med broar och snabba färjor till.

Jag tror jag har gjort mitt livs misstag när jag valde att gå på den där skolan. Jag hatar allt som har med den att göra. Jag avskyr människorna i den. Jag hatar att gå dit där ingen ser en. Jag vill inte vara där mer. Två år med de där människorna räcker för min del. Se vad som hänt med mig. Se hur De har förstört mig. Jag har inga vänner där. Jag har knappt några egna vänner alls. Och ända sedan fiaskot i 9;an och sommaren i ettan litar jag inte på någon förutom D, B och Ml, och de räcker inte till. Inte ens till dem kan jag säga allt som tynger mig. Mest för att jag är rädd att de ska tröttna på att lyssna.

Utbrott. Tårar som floder. Jag vet inte om jag orkar ett år till. Säg att det kommer gå bra. Säg att du är där för mig. Bara det gör det bättre.

Han gick rakt mot vår ring, och rakt in i den. Plötsligt stod han bara där, framför mig. Jag smekte hans kavajärm lite lätt för att han skulle se ner och se mig. "Jasså, är du här?" "Ja, det är jag." Jag vet inte om hans leende bleknade en aning. Ett konstigt ögonblick följde. Ögonkontakt. Hans mörka ögon. Jag ville nästan be honom att rädda mig därifrån, bort från alla människor. Ta mig långt, långt bort. Jag tycker inte om stora folksamlingar med fulla ungdomar eller tillfällen då man förväntas vara glad. Och jag hatar att göra saker jag egentligen inte vill.
Allt hände på några sekunder som kändes som minuter. Han såg mig. För första gången på evigheter stod han framför mig, mitt i bland D;s familj och såg mig rakt i ögonen. Jag glömde att jag var arg på honom. Jag glömde att vara nervös. Hjärtat slog inte så hårt som det alltid gjort förut. Det var precis som om vi bara var två helt vanliga människor. Lite ironiskt, en dag senare och det hade varit exakt tre år sen vi blev ihop.

Jag hoppas han kommer ihåg mig nu och faktiskt läser sin mail snart. Jag hoppas han inte ångrat sig, att han fortfarande vill träffa mig.
Jag vill träffa honom för att han alltid inger mig en känsla av hopp. Hopp för vad vet jag inte, men det får mig att känna mig gladare och starkare. Jag vet att det inte är helt igenom bra, men jag tänker aldrig på konsekvenserna... Jag gör alltid som jag vill när det är något jag vill mycket.

"Kan jag få prata med dig sen?" frågade han tyst vid middagen när jag närmade mig honom. "Jadå. Sen." sa jag och drog mina fingertoppar diskret över hans rygg när jag gick förbi den. Jag kunde nästan gissa vad han ville prata med mig om. Att vi måste sluta med det vi höll på med, att han inte stod ut längre, att han skulle be mig att bli hans. Bara hans.

"Är ni ihop eller är ni bara kompisar?" "Nej, hon är ihop med en i min sons klass. Var det inte så, lilla gubben? " Inget svar på moderns fråga, bara blicken fäst i köksmattan. "Jo, precis så." kunde jag nästan höra honom tänka. "Just precis så."

Allt kändes så verkligt. Jag kommer aldrig kunna se honom i ögonen igen utan att le inombords. För att jag i en dröm stått honom mycket nära. Och allt började i en soffa.

Så långt bort, men ändå mitt i det. Det är inte bara han som är utsatt, vi är många runt om kring honom som sitter i samma båt. Kanske är hans plats bara lite mer fuktig, lite mer hålig och kanske har han lite sämre utsikt. Det finns inget jag kan göra mer än att försöka glömma och smälta allt.

Det efterlängtade förlåtet, ett år senare. Jag vet inte riktigt om jag kan godta det. Jag orkrar inte längre vara arg på henne, men jag är ändå besviken. Det var så länge sedan, men ändå igår. Allt det där. Vi var lyckliga en tid. M & N. Vi levde i samma drömmar och vi byggde egna låtsas världar. Jag klottrade mitt skrivhäfte fullt med M och hjärtan, ritade blommor i marginalen, målade vår öde ö med oss två som dess enda befolkning. Han var den enda jag behövde just då. Han såg efter mig, fast han inte behövde. Och hade han bara bott här, så hade jag valt honom. Det hade jag.

Vad svarar man på en ursäkt som är 1 år försenad? Det finns inte längre några ord som tillsammans bildar en mening. Det finns ingen mening med det här. Alla meningar är borta.