I used to sang a different then the one i sing today.

The words were outher, the tones were clearer, but the meaning was the same.

I sang of roses and sweet wilderness, and of pouring rain

The words were outher, the tones were clearer, byt the meaning was the same.

I used to sang a different song, than the one i sing today.

Hur man kan påstå sig älska någon som man inte längre pratar med?

Jag ler mina falska leenden med glans

Om du bara var här, om jag bara visste vart du fanns.

Du - som känt mig i hundratals år

När jag påminns om dig fäller jag alltid en tår

Allt som jag minns, allt du sagt

Jag täner på det dag som natt

Hur vi skratta och hur vi grät

Dina lyckliga ögon när du hade mig i knät

Dag efter dag - tiden går

Men inget kommer läka mina sår

Det enda du lämnade kvar hos mig

Var saker som påminner mig om dig

Vi älskade varandra - vem sa att kärleken var svår?

Vi hade en framtid, Du och jag - den var vår

Men nu är du borta, min älskade vän

Må lyckan vara med dig, vart du än hän

För mig har den lämnat, nu och förallti

Minnas kommer jag alltid, men hoppas - den tiden är förbi.

Jag är en fråga utan svar

aldrig tydlig aldrig klar

ingen knähund att klappa ibland

Och jag tänker glömma allt ni sagt

Jag ska sluta gå i takt

Era drömmar dom har aldrig handlat om mig och mitt liv

Och vad är det som ni vill förstå

 Ska ni resa er och gå om jag säger precis som det är

 Och när ska ni fråga om jag vill ha ett liv där allt står still

Era drömmar finns inte kvar

För jag vill att verkligheten bränns

Jag vill känna hur det känns att stå stadigt när stormen tar fart

Och det som vill styra allt jag gör det är just det som förstör mina drömmar men jag finns kvar

Men du ser vad andra inte ser

Att det finns så mycket mer under ytan som jag nästan glömt

Hjälp mig att visa att jag kan gå från pojke upp till man

Att ta steget och ändå förbli den jag är

Andra drar mig längre ner

Jag är inte den ni ser

Jag försöker att glömma och fortsätta drömma ändå

Era ord, era lögner ska jag aldrig mer lita på

För jag vill att verkligheten bränns

Jag vill känna hur det känns att stå stadigt när stormen tar fart

Och hur kan ni säga att jag ska bli en sån som ni vill ha, utan drömmar

När jag finns kvar

Jag är här

För jag finns kvar

Jag finns kvar

Drömmar bara ska drömmas, och finns bara för att de kan.

''Om jag så är på andra sidan jorden
springer jag till dig barfota genom floder
jag hör dig skrika mitt namn

så fort ja går ut träffas jag av lyckan känslan ger mig gåshud''

Med min älskling nära är jag trygg, men jag kan inte vara med honom jämt. Det kommer alltid stunder då jag är ensam. Även om jag är med någon så är jag ensam, för inget vet hur det är. Ingen vet hur jag känner. Jag vet inte ens om det är så jag vill ha det eller inte.

Jag vill inte att folk ska se på mig på ett annat sett för det jag gjorde förra sommaren. Jag var lycklig så länge det varade, men det gjorde ont när jag var tvungen att göra mitt val, men jag ångrar det inte. Inte en enda sekund, inte ens ett enda ord. Jag är glad över att jag har ett så pass bra minne så att jag kan komma ihåg allt, alla detaljer; även det tårdränkta.

Mitt rum fullständigt badar i solljus och värme och ljus underbarhet, medan jag själv drar täcket över huvudet igen för att gömma mig för det. Den Mörka sidan och Den Ljusa sidan. Gott och Ont. Men behöver mörkret vara ont? Mörker kan vara bra. Älvor tycker om att dansa i mörkret. Älvor är goda ting.

Jag försvarar honom än, trots allt som hänt och inte hänt. Kanske bara en gammal vana, eller ett sätt att skynda honom när han inte längre kan göra det själv. Ibland saknar jag honom så mycket att det gör ont, ibland hatar jag honom bara... Ibland kan jag le när jag kommer ihåg något gammalt minne, som t ex det där armbandet jag köpte till honom som det stod ''Världens bästa pojkvän'' på. Han tog aldrig av sig det. Till slut hade bokstäverna nöts bort, och jag försökte förbrilt att fylla i dem (det gick aldrig så värst bra).

Det är otroligt hur vissa saker, vissa tillfällen i ens liv kan ätsa sig fast vid ens ögonlock som en film som man kan spela upp i minnet.

 Jag kommer ihåg alla känslor, allt jag såg och allt jag var med om på sveriges nationaldag -06. Upprymdheten jag hade på morgonen när jag vaknade. Hur jag knappt kunde sitta stilla i bilen på väg till KG. Hur jag hoppfult letade efter hans huvud i folkmängden, och fjärilarna i magen när jag hittade honom. Och sen, när Tess gick iväg för att kolla sin start tid: den lilla, oskyldiga kyssen som skulle ändra mitt liv. Hans kyss. Hur jag saknar den. Den gjorde mig knäsvag, och jag vlle inte sluta kyssa honom. Folk kollade på oss, men för första gången i mitt liv så brydde jag mig inte.

Alla som vi mötte på vägen till starten log mot oss, och vi log tillbaka.

Jag vet inte vad som är värst.. Att jag verkligen trodde att han skulle höra av sig och var hellycklig en kort stund, tills jag började tvivla; eller den stora besvikelsen efteråt när jag insåg att han verkligen inte skulle höra av sig varesig via mail eller sms.

 ''Så här lätt för att glömma hade du inte för ett år sen''.

Jag är inte ens värd en sms-taxa längre.

I ett hav av folk kan man fortfarande känna sig som den ensamaste på jorden. Ögon som ser, utan att riktigt se; sårar mer än ögon som inte ser alls. (Hur nu det är möjligt.) När man sitter i en stor gympasal där man spelar hög musik, verkar det fullt normalt att sätta på sin mp3 och lyssna där istället. Inte för att någon verkligen såg mig alls. Kanske har jag blivit för skicklig, men jag har blivit så otroligt van att bli hanterad som luft; som något som inte finns, att jag ibland blir förvånad över att jag ens blir sedd.

I nattens skuggor och lysande träd

Tystnade fåglarnas sång

Månen förkunadde: Tiden är slut! Och slog sin silver gong-gong.

Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig slå nummert och sedan trycka på ''Ring''. Men jag är glad över att jag gjorde det. Han som svarade vart precis som vanligt, som om jag hade ringt tillbaka i tiden (om man nu bortser att han inte svarade ''Hej älskling!'' och inte lät som han just vunnit 100 miljoner).

All min styrka om att orka vidare kom plötsligt tillbaka bara av att höra hans röst, höra han skratta till något jag hade sagt. Kanske, kanske fanns det hopp, ialla fall?

Har man ett hopp ska man tända det, och låta det brinna

Annars, kan hända, kan det försvinna.

Det försvunna kan komma igen för att stanna

http://www.youtube.com/watch?v=soGm_msJb6c&feature=related