hese wonderful words we had spoken

The kindness of the meaning we've broken
The empty kindness us together bind

The letter replied, the fear defined

ilent. So silent are words without speak

I want a voice, loud as called from the highest peak

I want, I demand, a meaning with those written words
That takes me onto different worlds
I want some truth, I want a change
I want a feeling that isn't strange

ome back to me, my beloved knight
I know you'll do what you think is right
Come back, spear me this pain
I just want to see you in your eyes again
Come back to me, before the end
It's on the end that all depend

Jag vet inte vem jag är. Ena dagen är jag tacksam för min ensamhet, glad att jag valt den, känna att den är helt rätt för mig, andra dagar hatar jag den, hatar mig själv som försatt mig i den. Sen finns det dagar - som idag - då jag känner mig... vuxen. Förståndig, mogen, och ler åt att leva, ler åt gårdagen, ler åt framtiden - optimistisk. Vi har alla bra dagar, men betyder det att de dåliga är fler?

Jag har fortfarande svårt att kunna prata med andra. Om det är för att jag inte öängre litar på människor eller om det beror på att jag helt enkelt är en sån person som hellre lider i tystnad vet jag inte - men jag vet att jag kan ta hand om mig själv om jag måste. Jag har lärt mig det. Det är ialla fall vad jag vill tro. Jag vet att det finns de som tar emot mig annars som jag tappar balansen - jag ser dem bara inte alltid; gömda i skuggor av olika åsikter, åtskilda, långt bort - men de finns där. Och jag vet det - inners inne, men ibland funkar jag bara i tystnaden av mina egna tankar istället för i andras.

Jag har alltid varit feg. Så nu, när jag inte längre är omsvept och instängd i mitt skal är jag rädd. Rädd för att jag inte vet vad som ligger framför mig, rädd för vad som kan komma. Förut var allt alltid det samma - tröttsamt men bekant, tryggt.

Jag drömde aldrig om att jag en dag skulle vakna och märka att jag kommit över honom - jag visste så innerligt då att det aldrig skulle komma en dag då jag inte längre skulle minnas med tungt hjärta. Jag har överträffat mig själv.

    Han gav mig kanske det jag behövde mest av allt: hopp och avstånd. Han gjorde att jag inte tog honom given, samtidigt som han visade att han var där, någonstans, långt bort. Kanske var det min hjälpande hand. Den ständiga väntan på hans ord fick mig att överleva ytligare en dag, en vecka, en månad. Kanske vad det var jag behövde.

    Jag kan minnas och lee. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna klara av utan en enda tår. Men solen kom fram igen från alla år bakom molntäcket. Allt känns faktiskt bra igen. Jag vill minnas så mycket som möjligt nu, bara för att jag kan. För att jag vet att jag har styrkan att överleva det den här gången.

Jag väntar fortfarande. Väntar, ser framemot, längtar - men inte besatt som förut - utan lätt, driftigt.