Beroende.

Beroendet jag visste skulle komma, men som jag inte låtsades om i början. Och jag förstår att andra kanske inte förstår, och ifrågasätter det, och säger "Men är det verkligen det här du vill ha?". Jag vet, det var inte det här jag ville ha, egentligen. Men nu, egentligen, jag kunde haft det mycket värre. Och jag tror att det här är precis det jag behöver. Det här funkar. So I'm gonna stick with it. 

Kanske känns det bara värre nu, när jag inte har någon distration, och alla känns längre bort än vanligt. Vid närmare eftertanke känns allt väldigt distant.

Det är kallt hela tiden. Och då menar jag inte den kyla som lurar utomhus och som slår emot en när man lämnar husets trygga värme.Det är kallt inombords, som om det inte bor något levande där längre. Och jag antar att det är så det är, in a way.

Det är vad man gör det till, och man är det man känner sig som?

I nattens täta mörker kommer allting fortfarande tillbaka. Det som gjorde ont förut, passerar nu omärkt förbi, medan nya saker dyker upp och framkallar tårar. Var jag befinner mig och med vem betyder plötsligt inte någonting och jag vill därifrån.

Sömnlös, och jag skyller det på att allt var så likt.

Jag besökte lägenheten i minnet. Varje detalj så som jag mindes dem:  lukten i trapphuset, ekandet av stegen i trappan, ytterdörren, hallen innanför - allt - och märkte att det inte gjorde mig något annat än gott. Jag kände värme igen av att vara där. Inget kan rör ett spöke.

Han var där, och jag vet inte varför. Kanske var det bara pga de liknande faktorerna. Mina handleder ömmar än, men jag vet att det är delvis mitt fel. Han sa förlåt. Hans ögon sa förlåt, men det var inte honom jag tänkte på, utan de gamla spökena från förr.

Jag trivs där, och det skrämmer mig. Jag sover aldrig bra där. Vaknar alltid flera gånger under natten och kan inte bestämma mig för om jag vill ligga nära honom eller långt ifrån. Ligger jag nära väcker jag honom varje gång jag vänder på mig, vilket jag gör varje gång jag vaknar. Men ligger jag långt ifrån honom saknar jag att känna hans värme och lukt. Den lugnar mig.

Vi kan inte prata. Man måste vara två. Få ord äger den makt dina har på mig. Men du säger inget längre. Du ledde mig ut i öknen och berättade inte om vägen hem.

Se mig igen. Bry dig. Få mig att känna mig viktig. Kyss mig som om du älskar mig.

För inget annat betyder något.

Det är min tur nu.

Det är inte skam. Det är inte ånger. Det är att för en stund låtsas som att det inte hänt för att kunna andas en stund till, ta ett djupt andetag för att orka med det senare.

Ta ett steg, välj vägen, följ den. Se vart du hamnar och ta problemen i sänder. Det finns en gräns för vad man klarar av. Vi är bara människor, och att tro något annat är ren galenskap. Vi är människor. Vi skadar oss. Vi slickar våra sår och läker. Tiden läker inte alla sår, men det gör dem lättare att leva med.

It's worse. How can it allways get worse?

Det var inte stund för tårar, plöstligt var det bara där. Bilderna. Jag chockas fortfarande över hur exakta bilder jag kan måla upp i mitt huvud - hur ljuset sipprar in genom de halvt vinklade persienerna, täcketöver våra underkroppar, jag framför honom, hans armar runt mig och hur hans fingrar leker över min kropp. Det som var min vardag. Det som inte borde påverka mig längre, men som fortfarande gör.

Smicker ändrar inte faktum. Och faktum försvinner inte. De kanske suddas ut, bleknar i kontrast med det positiva, men det finns alltid där. 

Det goda försvinner och man undrar om det verkligen avr så bra, trots allt, eller om det kanske bara var en dröm, tolkad efter stundens ingivelser och vällevererade repliker. Men återigen, smicker ändrar inte faktum. Faktum är att fakta alltid segrar i slutet.

Varför är svin lättare att hitta än lojala hundar utan ägare?