[[filmnörd som jag är, men de här stycket är värd sin val-vikt i guld]] 

The Whale: Ahhh! Woooh! What's happening? Who am I? Why am I here? What's my purpose in life? What do I mean by who am I? Okay okay, calm down calm down get a grip now. Ooh, this is an interesting sensation. What is it? Its a sort of tingling in my... well I suppose I better start finding names for things. Lets call it a... tail! Yeah! Tail! And hey, what's this roaring sound, whooshing past what I'm suddenly gonna call my head? Wind! Is that a good name? It'll do. Yeah, this is really exciting. I'm dizzy with anticipation! Or is it the wind? There's an awful lot of that now isn't it? And what's this thing coming toward me very fast? So big and flat and round, it needs a big wide sounding name like 'Ow', 'Ownge', 'Round', 'Ground'! That's it! Ground! Ha! I wonder if it'll be friends with me? Hello Ground!
[dies]

Efter regn kommer Ms... Jag som precis började tro att allt med honom bara varit en rolig dröm. Den på utsidan så tuffa falun-bon som faktist har ett inre också. Egypten... Fan va kul vi hade. Spänningen, förtvivlan på flygplatsen när vi skulle hem... Tänk om vi aldrig skulle ses igen? Vi visste vad som väntade hemma. Vi visste att hemma, där väntade verkliga livet. Och visst slog den oss med storm. Precis som på en maskerad-bal, när man hela kvällen burit masker för att sedan ta va dem och visa vem man egentligen är. Skillnaden är att vi trivdes i vår ovisshet, på ett konstigt, ännu oförklarligt sätt.

Och när vi sågs igen... Tja, tuffingen hade fördubblats.  Vågade inte träffa mig själv, jag var ju såå oemotståndlig. Och jag hämnades, på mitt lilla sätt. ''Du är dödens...'' ,viskade han, med ett ansiktsuttryck som sa att han egentligen gillade min fräckhet.

Klockan är inte ens 21, och jag gråter redan... Det började med att höra de sorgsna tonerna på gitarren sakta dö ut. Precis som ett människoliv: de dansar och sjunger så länge man spelar, men så fort man tagit de sista ackordet; så fort fingrarna som nyss dansade sin vals över strängarna avlägsnar sig, dör tonerna ut. Tydnar bort till ingenting. Musiken som nyss ljöd blir utbytt med den kvarstående tystnaden.

Vart tog glädjen vägen, kan man undra? Vart tog den ''roliga krumilur-filurens' mask vägen? Jag har tappat orken att bära mask. Jag har slutat dölja mina tårar, nu mera bryr jag mig inte ens om att torka dem alls. För vad är  det för meningen när det endå kommer att komma tusen, och yttligare tusen till innan natten är förbi?

Jag vill inte att han ska åka. Jag försöker att inte låtsas om det, som om han inte ska åka och vara borta i 6 månader. Jag försöker vara stark och förneka det faktum att det inte är säkert att han någonsin återvänder hem igen...

Han är min, och han ska inte lämna mig, någonsin.

Jag föraktar hans arbetskamrater för att de låter honom åka, men de ser honom inte som en älskad far som kommer resa bort ett halvår, missa sin enda dotters 18-års dag och hennes förlovning; de ser honom troligen mer som  den roliga och vitsiga Major M., som är en bra handledare, kollega och lärare. Och far.

Drömmar krossas varje dag. Mina krossas jämt till tusen bitar. Jag har skapat en kyrkogård åt dem i mitt sinne. Den är snart full, full av drömmar som gått i kras, full av tårdränkta kuddar och kvävda, dämpade snyftningar i mörkret som ingen hör. Ingen hör någonsin. Ingen ser. Ingen vill se. Jag vill inte bli sedd. Jag är så van att vara osedd.