Han orkar inte, så nått måste jag ha betytt. Jag vill bara finnas där för honom. Jag vill kunna prata med honom. Är det få jävla fel?

Helt fel vändning. Vi pratar om H, henne som han tydligen skulle bry sig mer om än mig. Han bryr sig bara om henne. Frågar inte hur det är med mig, bara H, H och H. Tack för den. Jag är ingenting för honom längre.Absolut ingenting...

Han har fortfarande inte hört av sig, och vi skulle träffas ikväll. Jag har mailat och sms;at fast jag lovat att inte göra det. Jag visste ialla fall att Hon inte var med honom, hon satt ju mittemot mig på andra läktaren. Jag fattar verkligen inte vad han ser i henne. Risigt hår, som om hon håret om det gång på gång på gång. Hon är kort och blek som en död människa. Hennes röst är som sandpapper i öronen. Men dte är ialla fall kul att hon hatar mig. Jag tar det som en komplimang att hon ser mig som ett hot av nått slag. Hon vet att jag är bra på att förföra honom, speciellt ifrån henne.

Han var inte varit inne på msn nu på några dagar. Jag har mailat honom ändå, mest om strunt saker för att visa att jag inte tänker försvinna någonstans. Jag bad honom komma på stundentskivan i torsdags på BJ, men han kom nog inte. Inte för att jag hade räknat med det. Någon annan som däremot kom var K/R. En konstig känsla eftersom det enda jag ser när jag ser henne är hennes bror. Älskade M. "Du tror inte att jag hatar dig, va?" Nejnej, du fick din bror att göra slut med mig bara, kallade mig hora i ett offentligt forum och startade ett bråk där och baktalade mig. Nejdå, jag tror inte att du hatar mig... Inte det minsta! Åh, vilken lust jag hade att slå henne mitt i ansiktet med det jag vet om hennes bror och lilla rara H. Seriöst, det äcklar mig, och hon ringde och nästan skröt om det. "Vi var iaf kära". Vad FAN vet du om det? Om han gick till dig direkt efter mig så måste han fan varit desperat, vilket han nog var efetrsom han hotade med självmord strax efteråt. (Ja, så hemsk är du H. Jag har gillat dig korta stunder, men nu finns det inget jag avskyr mer.)
D backar upp mig som vanligt när det gäller "dom där knäppa galningana". Han är alltid där för mig, till och med den gången i forumet var han den enda som försvarade mig, trots att det var honom jag hade betragit i flera månader. Jag bryr mig inte om om han är jobbig ibland, inte förstår mig eller om han smittar mig med förkylning, han är där för mig och han älskar mig. Det är det som betyder nått.

Jag blir itne klok på det. Varför vill han träffa mig? Varför riskerar han allt bara för att få träffa mig en gång? Det känns inte rätt. Vad håller jag på med? Det här kan omöjligt sluta bra! Det här är inte för två år sen. Vi kan inte hålla på som vi vill. Han är livrädd för att förlora Hl, och jag förstår honom. Så var jag för två år sen. Vad håller jag på med... Vill inte falla igen. Vill inte, kan inte, vägrar hamna där igen. Vill egentligen, men bör inte vilja. Vet vad det kostar, vet vad det får en att känna. Känslor ingen människa ska behöva känna och känslor som inga ord i världen kan dra ner en till världen igen. Så hemskt att leva med, och så underbart att få uppleva känslan av äkte kärlek. Men allt kostar, och just det här priset är oumbärligt. 

Tänk om han bara vill träffa mig för att jag bad honom. Tänk om han inte alls vill träffa mig, egentligen, utan att allt det här bara är vilja från min sida. Visst, gulligt och omtänksamt att jag gör en sån "uppoffring", men det ska inte behöva vara det, en "uppoffring". Det känns inte speciellt seriöst heller när han plötsligt slutar svara på en gång för att vara tyst i över en vecka (igen) när han sagt att han skulle börja vara aktiv på mailen för att jag inte skulle smsa.

Kollar mailen ofta. Så ofta jag kan, men jag vet hela tiden att de inte kommer finnas något svar där- Återigen lever jag bara på hoppet, önskan och ett stort "Tänk om...".

Jag vågar inte klaga på honom. Jag vet att han gör så gott han kan. Eller snarare, jag vill tro att han gör det. Jag är bara hans ex som hans nuvarande flickvän/fästmö hatar, någon som inte vill att jag ska ha någon som helst kontakt med honom. Så varför riskerar han egentligen derar förhållande för att träffa mig en endaste gång (förhoppningsvis mer)? "Om hon får reda på att jag mailar dig är jag dödens". Varför riskera det, då? Varför maila mig? Jag vill tro att det ligger mer under ytan, men jag vill inte heller bli besviken när jag får reda på att så inte är fallet. Allt snurrar. 

Vad väntar jag på? Tiden går inte fortfare för att man väntar på att något ska hända. Det blir inte bättre ändå här. Det här är de liv jag valde. Det hade kunnat vara annorlunda. Jag hade kunnat dela en lägenhet med någon jag älskar och få varit med den personen varje dag, i vår egna lilla värld med kokvrå. Hade jag saknat det här då? Nej. Jag tror inte det.

Studentskivan. Jag skulle gå med honom, sa han. Han och jag och en förtrollad pumpa.
Han kommer inte tillbaka till den plats han var förut. Det kommer han aldrig göra, men jag försöker låta bli att tänka tanken. Vill inte veta av det, vägrar förstå. Det är så mycket lättare så.

Ett plötsligt slag i magen. Alltid samma slag. Hårt, obarmhärtigt. Trädet. Äppelträdet vi senast låg och gosade under. Vi "spelade fotboll". Jag var trött och flummig och på högvarv och skrattade åt allt. Skrattade så mycket att jag inte kunde stå, rullade runt i gräset istället. La mig till slut på rygg och kollade på molnen. Det gjorde mig lugnt. N la sig bredvid mig på sidan och såg ner på mig med sitt vanliga leende.

Jag kan inte låta bli att hoppas att det ska bli som förra gången vi försökte. Glöden, brännande het. Flammor, slickande. Och känslan av att bara veta att man hör ihop.

Så vilsen. Ibland är allt så självklart, ibland vet jag inte ens vad jag ska ha på mig på morgonen. Ibland bryr jag mig inte ens.
Varken M eller N har höra av sig. M - not a surprice. N - en besvikelse. Jag sover dåligt på nätterna, hoppas på svar nästa morgon, men blir jämt lika besviken, men när det väl är ett svar i inkorgen förgyller det min dag och får mitt hjärta att slå, hoppa och skutta av glädje.
   Om jag fick chansen, skulle jag ta den? - Självklart, it's what I do. Han kommer alltid vara min drömprins. Forever.

Ibland hatar jag henne verkligen. I ena sekunden är hon hur gullig som helst och utropar att hon älskar mig, sen skryter hon nästan om hur hon krossat M's hjärta, och säger att hon ”i alla fall var kär”, och sen ljuger hon mitt upp i ansiktet på mig om att hon inte alls skvallrat till K. ”Jag var i alla fall kär”. Och vad fan vet du om det? Det var inte precis som att du var där. Nej, du tog emot honom istället med öppna armar och brydde dig inte ett skit om mig. Men sen när har du gjort det, egentligen? Och om du krossade mina illusioner om honom? Nejdå, bara varendaste en. ”Han sa ofta att vi var de två elakaste människor han visste, men ta det inte personligt”. Nejdå, oroa dig inte. ”Men han sa också ibland att han skulle ha hållit sig kvar vid dig, du var mycket snällare” Ofc, jag lät honom finnas hos mig och jag försökte ta hand om honom så gott jag kunde. Jag vände honom inte ryggen när han behövde mig som mest.