Jag hatar hur mitt hjärta börjar slå fortare när jag ser honom. Som trumslag som först ökar tills de ljuder öronbedövande, för att sedan sakta och dö ut. Så känns det. När jag dör - det enda jag vill då är att sjunka ner på golvet och rida ut det. För det är det enda som hjälper. Tårarna kommer - jag kan inte gömma mig någonstans - och tills de kommer är jag en enda tomhet. Jag visar inga känslor, inte en min. Jag är död inombords - det är exakt så det känns.

Jag hatar hur svag han får mig, utan att ens se mig. Utan att ens veta att jag är där - knappt en meter ifrån honom när jag går förbi honom på gatan.

Jag hade ett liv med honom. Han gjorde mig lycklig. Jag hade en framtid med honom - och jag hatar honom för det.

Oroliga blickar på mig i ögonvrån - jag fortsätter att titta rakt fram - ser inte upp för bilar, saktar inte in på isfläckar. Ingenting betyder nått längre - ingenting. Om jag är som död för honom, då ska jag hemsöka honom. Jag ska påminna honom om att jag finns. Jag ska göra så att han aldrig, aldrig glömmer bort vem jag är. Vi ska få se vem som är luft, och vem som är en stormby.

En tyst vädjan ut i mörkret. Läk mig. Snälla, läk mig. Men hans röst läker mig inte som den brukar. Den värmer inte. Det enda den gör är att hålla tårarna tillbaka. Det är -20 och jag har vaken mössa eller vantar. Jag bryr mig inte. Jag börjar tappa känsleln i min hand och känner hur smärtan i den tilltar. Jag bryr mig inte om det heller. Jag slutar bry mig helt. Varför gå hem nu? Varför inte springa runt i snön? Jag hör hur död jag låter så fort jag säger nått - hör hur han reagerar på det. Men det är inte förän han frågar vad jag ska göra på nyår, och jag svarar Dricka, som han vet att något är fel, väldigt fel.
Han läker mig inte. Men han kan hålla mig hel - ihop. Som ett plåster.

Hans hand som smeker mitt hår samtidigt som han gömmer sitt ansikte vid min hals - håller om mig hårdare, trycker mig mot hans kropp. Totalt förbjudet, men helt underbart. Flämtande efter luft efter för mycket kyssande. Underbara himmelrike. Ringandet i matklockan på nedervåningen drar oss våldsamt tillbaka till verkligheten. Man kan inte sminka över rosiga och heta kinder, men man kan kamma ut håret lite så det inte ser så rufsigt ut.

Det gör ont att tänka på det. Småsaker, alltid småsaker. Han som på ett sånt där filmiskt oskyldigt sätt plötsligt sträcker på sig i soffan, och ena armen bara råkar hamna runt ens axlar, och jag sen bara råkar bli jätte trött just då, och bara måste vila mitt huvud mot hans axel. Och där. Precis där tittar jag bort från datorskärmen, skakar på huvudet och tänker "Nej, jag vill inte tänka på det mer". Det spelar inte roll. Det spelar aldrig någon roll, och jag vill glömma bort just del delen. Det kommer aldrig vara bara han och jag.

Hans skratt ljuder på andra sidan telefonen, och jag känner tårarna komma när jag inser hur mycket jag älskar att höra det. När han skrattar kan jag känna hans leende fast han är 20 mil bort. Ja, jag kanske älskar honom, men han är inte min. Och han känner inte samma sak för mig. Hans kompis tar över telefonen, och jag kan äntligen andas ut. Vetskapen att han kanske vet gör det lättare, i stället för tvärtom. Hans lätta dialekt och mjuka röst fick mig att slappna av, konstigt nog. Även om vi bara diskutera vädret, så var det han, inte Ms, som återställde balansen idag.

Jag kan faktiskt nästan se det framför mig, vi tre i en husvagn, där jag är den vuxna och ordentliga och de två de busiga och oförståndiga. De skulle behöva mig. Vem skulle annars laga maten och städa?

En gång i tiden svarade han inte Okej när jag sa att jag saknade honom. En gång i tiden sa han att han gillade mig. Väldigt mycket. Inte längre. Den tiden är förbi. Nu är "Okej" och "Vet inte" de enda svar jag får.

Kanske har vi visst en framtid. Kanske skulle det faktiskt fungera?

Djupa andetag, låta tårarna rinna. "Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra..." Djupa andetag, inte se någon i ögonen. "Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra..." Hittar ingen tröst i orden. Hur ska det kunna gå bra?
Ett tyst rop på hjälp - jag famlar i mörkret. Snälla, hjälp mig någon! Men ingen hör.

Alla känslor kommer på en gång. Jag kurar ihop mig i tågsätet och ser ur genom fönstret. Höjer musiken en aning till för att den ska överrösta upproret inom mig. "Bara lite till, sen är kommar jag att bli hel igen, bara lite till..." Men jag blir aldrig hel - alltid två viljor.

Jag vill alltid ha mer av honom - mer närhet, mer tillkännagivande - mer öppenhet. Men det blir aldrig mer, men ändå fortsätter jag skrika på mer - för jag lever på hoppet.

         Kanske är jag kär. Kanske älskar jag honom. Han gör mig hel. Han får mig att känna mig bättre - mer levande. Men skulle det göra det mer rätt?

Vad håller jag på med? Vi är inte skapta för varandra. Han är bara någon jag gillar att prata med i telefon - någon jag kan prata med i timmar. Någon som gör mig glad - oftast. Någon som jag både avskyr och gillar på samma gång - avskyr att vara ifrån, avskyr för att han får mig så svag, gillar för att... Ingen tid med honom känns någonsin som verklighet. Där finns ingen smärta, där finns ingen oro. Han är min Jake. Hos honom är jag...hel. Men så fort jag lämnas ensam, så fort natten kommer kommer allt tillbaka. Alla känslor jag alltid kämpar emot, alla minnen, allt som envisas med att dra mig neråt under ytan. Jag vill skrika åt honom "Rädda mig då!", men vad skulle han göra? Ingen vill ha en trasig människa - bara en annan skadad människa.
Han vet inte mina sår, så han kan inte plåstra om dem. Jag är den enda som vet, men för varje plåster ger jag upp lite mer - slutar bry mig. Ingen kommer någonsin förstå. Ingen kommer någonsin under min mask. Jag är Fantomen på operan. Jag är V.

Återigen - en dröm som kan bli verklighet.