Jag hatar hur mitt hjärta börjar slå fortare när jag ser honom. Som trumslag som först ökar tills de ljuder öronbedövande, för att sedan sakta och dö ut. Så känns det. När jag dör - det enda jag vill då är att sjunka ner på golvet och rida ut det. För det är det enda som hjälper. Tårarna kommer - jag kan inte gömma mig någonstans - och tills de kommer är jag en enda tomhet. Jag visar inga känslor, inte en min. Jag är död inombords - det är exakt så det känns.

Jag hatar hur svag han får mig, utan att ens se mig. Utan att ens veta att jag är där - knappt en meter ifrån honom när jag går förbi honom på gatan.

Jag hade ett liv med honom. Han gjorde mig lycklig. Jag hade en framtid med honom - och jag hatar honom för det.

Oroliga blickar på mig i ögonvrån - jag fortsätter att titta rakt fram - ser inte upp för bilar, saktar inte in på isfläckar. Ingenting betyder nått längre - ingenting. Om jag är som död för honom, då ska jag hemsöka honom. Jag ska påminna honom om att jag finns. Jag ska göra så att han aldrig, aldrig glömmer bort vem jag är. Vi ska få se vem som är luft, och vem som är en stormby.

En tyst vädjan ut i mörkret. Läk mig. Snälla, läk mig. Men hans röst läker mig inte som den brukar. Den värmer inte. Det enda den gör är att hålla tårarna tillbaka. Det är -20 och jag har vaken mössa eller vantar. Jag bryr mig inte. Jag börjar tappa känsleln i min hand och känner hur smärtan i den tilltar. Jag bryr mig inte om det heller. Jag slutar bry mig helt. Varför gå hem nu? Varför inte springa runt i snön? Jag hör hur död jag låter så fort jag säger nått - hör hur han reagerar på det. Men det är inte förän han frågar vad jag ska göra på nyår, och jag svarar Dricka, som han vet att något är fel, väldigt fel.
Han läker mig inte. Men han kan hålla mig hel - ihop. Som ett plåster.