Ibland känns visa saker så avlägsna att man börjar undra om det verkligen har hänt. Om det verkligen är verklighet, och inte bara nått man drömt. Ibland behöver man påminna sig om dess existens, på gott och ont. Men i längden så är det nog värt det, ändå. Trots tårar som faller och kvävda snyftningar för att ingen annan i världen ska höra dem.

Men ibland behöver man någon. Någon som hör. Ibland orkar man inte tysta och mörka. Ibland orkar man inte med de längre, ibland blir det för mycket att bära på ensam.

          Men om man inte har någon där som lyssnar. Om man inte har någon som  letar efter de tecken som säger att Okej,jag behöver nog verkligen någon nu. Alla har inte den lyxen. Det finns dem som inte har någon back-up Vissa väljer inte sin ensamhet, en del har inget val.  Det är en sak att tro att man klarar sig själv, och en helt annan att faktist göra det.

Jag kände en gång en tjej som förlorade allt hon älskade. En tjej som från början hade sitt lilla kompis-gäng att vara med på helgerna. En person som faktist på ett stadium var populär bland de sina.

Men nått hände. Nått gick fel.

Allt försvann, helt utan filmatisk eller vetenskaplig dramatik.

 Ingen ringde på helgerna och frågade om man kunde hitta på nått. Ingen frågade hur hon mådde. Ingen satte sig bredvid henne på lektionerna längre. Hon började stänga in sig i sin egen värld, i tron om att ingen faktist brydde sig ett skit om hon ens levde eller inte. För vem fan skulle sakna henne om hon bara försvann en dag? Vem skulle leta efter henne om hon en dag inte var där längre?

Men så kom det en ängel. En älskad ängel - M. Han gjorde allt bra. Han gjorde allt ljust, målade över allt svart i hennes liv, tog alla hårda smällar i världen för henne. Han älskade henne, hur nere, ensam och deprimerad hon än var, så var han alltid där att trösta, torka tårar och hålla om. För första gången log hon en hel dag. För första gången på evigheter blev hon sedd av andra dödliga. För första gången älskade hon att leva.

Tills den dagen då han också försvann. Tills han inte orkade ta alla smällar. För blå-slagen efter alla hårda puckar.

Den dagen blev allt svartare än svart igen. Den dagen blev allt beck-svart.

..Nej,det ska man inte sjunga i min närvaro. Jag hakar bara på jag också. Jag älskar att höra hur tonerna från rösten stutsar mot väggarna i badrummet och höra hur ljudet förändras till det bättre. Trots vad alla säger om min röst, så är den inte bra. Efter 4 år i kör - okej. Men inte när man slutat. Rösten förfallar. Man slutar träna den. Om man slutar med något man älskat så försvinner det till slut. Inga fler konserter. Inga fler framträdanden. Inga fler drömmar. 

Utan drömmar dör vi.