Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i öronen. Trots att mycket hänt sedan dess, trots att jag inte är samma person längre, gjorde åsynen av honom mig en aning nervös. Allt kom tillbaka, jag var samma tysta, oskyldiga flicka igen. Liten och osäker längtade jag tills hans famn och andas in hans röklukt blandat med parfym. Theres no place like home, men han var- och kommer aldrig att bli mitt hem. Blandade känslor, det där att vara dragen till två olika män. När Levo åkte i somras drogs jag till A. De luktade likadant och hade referenser till varandra.

Jag har varit en dåre. Jag var en dåre  när jag trodde att jag skulle klara det här. Jag var en dåre som var med Levo och A och de andra saker jag gjort och inte är helt stolt över.

Jag har varit en dåre, och att inse det en sen natt - att på en gång, ett hårt slag i magen som får en att vakna med ett ryck... Man fastnar vid orden "Jag är en dåre" och skapar dem till ett mantra som man upprepar om och om och om igen tills man somnar av trötthet.

Enkla frågor blir helt plöstligt svåra att besvara. För vad ska man svara? Vad är rätt? Vad är bäst?

Förväntningar när man inga bär ha.

Jag försöker att inte tänka på vad jag gjort. Men att inte tänka är som att sluta andas för mig. Så jag håller andan.

Igår kände jag mig smutsig och en aning illamående. Jag ville inte sjunka till stadiet då förlamningen slår till, så jag höll mig uppe - hög musik i öronen för att hålla tankarna bort och illamåendet tillbaka, snabb cykling för att hålla kvar känseln i benen, korta, smått panikslagna sms till de närmaste två. När jag kom hem duschade jag det första jag gjorde. Det kändes som hans lukt var överallt över mig, och jag ville bara låtsas som att det inte hänt. Jag tvingade i mig äpple och russin fast jag egentligen inte ville ha och spelade datorspel för att side-tracka mig själv. Sedan var jag så trött att jag inte orkade vara vaken mer, så jag la mig och somnade ovanligt snabbt. Så jag klarade mig utan att flippa ur mer än de minutrarna jag stod vid busshållsplatsen.

Frågorna är fortfarande där: har han sagt något till Levo än? Vet han om allt eller bara att jag var där? Den paranoida delen av mig ställer sig frågan om allt det här inte vara var ett skämt. För om A nu är så kräsen, varför skulle han då vilja ha mig? Och, samtidigt, har en kille som han råd att vara just kräsen med sina "behov"?

Det är skönt att egentligen inte bry sig. Inte om DH ialla fall. Med A och Levo är det en helt annan sak. Det är mer... verkligt, och jag vet att de bryr sig på ett visst stadium.  Jag har gett DH och A + Levo olika kategorier, där DH inte är med än ren underhållning URL, och A + Levo URL och IRL.

AX är min Leo på många sätt. En bästa-kompis-stand-in. Men, precis som Levo, så vet jag att han måste lämna mig och åka iväg. Jag tänker inte vara barnslig den här gången och ignorera det.

Jag gjorde det. Jag blundade och kände smaken av ask-kopp. Det var inte samma, men det är så nära jag kan komma honom just nu. Tanken att jag göra allt det här, blir som dem, är skrämmande. Det är inte jag längre. Jag tänker annorlunda. Jag är annorlunda. Om någon frågade varför skulle jag svara "För att jag kan. Jag hade lust." Jag kan inte beskylla någon annan. På sätt och vis är det många inblandade. Men det var jag som ville ha en förändring. Så jag skaffade mig en.