Once upon a time I had a per of shoes.

I don't want to wear them anymore, they caused me pain.

Vi kan inte prata. Man måste vara två. Få ord äger den makt dina har på mig. Men du säger inget längre. Du ledde mig ut i öknen och berättade inte om vägen hem.

Se mig igen. Bry dig. Få mig att känna mig viktig. Kyss mig som om du älskar mig.

För inget annat betyder något.

Det är min tur nu.

Det är inte skam. Det är inte ånger. Det är att för en stund låtsas som att det inte hänt för att kunna andas en stund till, ta ett djupt andetag för att orka med det senare.

Ta ett steg, välj vägen, följ den. Se vart du hamnar och ta problemen i sänder. Det finns en gräns för vad man klarar av. Vi är bara människor, och att tro något annat är ren galenskap. Vi är människor. Vi skadar oss. Vi slickar våra sår och läker. Tiden läker inte alla sår, men det gör dem lättare att leva med.

Inte en till. Jag orkar inte med en till med förväntningar om någonting mer än meningslöst och obetydande flörtande. För grejen är, jag vill inte ha något mer just nu. Jag är trött på lögner och vet inte längre vem jag kan lita på och vem jag inte bör umgås med. Det jag vill och borde är aldrig desamma. Så jag slutar bry mig och bara gör, med viss hänsyn till andra.

It's worse. How can it allways get worse?

Det var inte stund för tårar, plöstligt var det bara där. Bilderna. Jag chockas fortfarande över hur exakta bilder jag kan måla upp i mitt huvud - hur ljuset sipprar in genom de halvt vinklade persienerna, täcketöver våra underkroppar, jag framför honom, hans armar runt mig och hur hans fingrar leker över min kropp. Det som var min vardag. Det som inte borde påverka mig längre, men som fortfarande gör.

När vattnets hetta aldrig smärtar tillräckligt, inte bränner som den ska - och mängden vatten aldrig tycks skölja bort känslan och tanken på att man gjort det igen och tvålens lukt aldrig överträffar lukten av något obekant.

Som ett lager; en tun hinna av en obehaglig känsla som inte går att tvätta bort - för där är den, fastetsad, tills tiden nöter bort den.

Just because I'm hurting
Doesn't mean I'm hurt
Doesn't mean I didn't get
What I deserved
No better and no worse

Smicker ändrar inte faktum. Och faktum försvinner inte. De kanske suddas ut, bleknar i kontrast med det positiva, men det finns alltid där. 

Det goda försvinner och man undrar om det verkligen avr så bra, trots allt, eller om det kanske bara var en dröm, tolkad efter stundens ingivelser och vällevererade repliker. Men återigen, smicker ändrar inte faktum. Faktum är att fakta alltid segrar i slutet.

Varför är svin lättare att hitta än lojala hundar utan ägare?