Say that I'm changed
Say I'm different

Maybe I finally understand

Say I've let go

Say that it's obvious

I tell myself over and over

And over and over again

Jag har varit en dåre. Jag var en dåre  när jag trodde att jag skulle klara det här. Jag var en dåre som var med Levo och A och de andra saker jag gjort och inte är helt stolt över.

Jag har varit en dåre, och att inse det en sen natt - att på en gång, ett hårt slag i magen som får en att vakna med ett ryck... Man fastnar vid orden "Jag är en dåre" och skapar dem till ett mantra som man upprepar om och om och om igen tills man somnar av trötthet.

Enkla frågor blir helt plöstligt svåra att besvara. För vad ska man svara? Vad är rätt? Vad är bäst?

Förväntningar när man inga bär ha.

Han tar det till en helt ny nivå. Oskyldig, men ändå rakt på sak. Lagom flörtig, lagom tillbaka dragen. Lagom normal/invecklad. Han gör det okej. "Vi får se vad som händer" - precis som att vi redan har en framtid. En trygghet att det fortfarande kommer finnas där och att vi tar hand om det då - Idag är idag. Idag är det vi ångrar imorron.

Kanske har hon rätt. Kanske borde jag lyssna på henne. Men det skulle innebära mer väntan i ensamhet utan lek och tillfälliga tillfredsställerser. Jag tror att hon förstår det, på sätt och vis, men hon vet dessvärre hur det påverkar mig. Allt har en negativ sida.

Hon vet om att flashback-bilderna har kommit tillbaka och mångdubblats. Hon vet att jag hatälskar det och att det håller mig uppe på nätterna. Ett kort ögonblick av svaghet och allt rinner ur mig. Kanske är det skönt att ha en levande varelse som vet allt. Hon litar på mig. Kanske borde hon inte göra det.

Sluta vara snygg. Snälla. Just... stop it.

- I miss you...

- Aww.. Don't.

- Who's gonna stop me..?