It's worse. How can it allways get worse?

Det var inte stund för tårar, plöstligt var det bara där. Bilderna. Jag chockas fortfarande över hur exakta bilder jag kan måla upp i mitt huvud - hur ljuset sipprar in genom de halvt vinklade persienerna, täcketöver våra underkroppar, jag framför honom, hans armar runt mig och hur hans fingrar leker över min kropp. Det som var min vardag. Det som inte borde påverka mig längre, men som fortfarande gör.