Är det möjligt? Vad är möjligt? Har han ändrats? Eller var han bara helt ärlig förut, sa precis som det var? Håller han det inne nu, när han vet att han förlorar mig helt om han inte gör det?

Eller är vi bara fast i vår genensamma dröm? Fast, utan att vilja släppa taget, fast vi borde? Jag är trött på att hela tiden se mig för vart jag går, hela tiden vara på min vakt. Jag vet vilken smärta det skulle orsaka mig om jag tog ett enda felsteg, men det är så uttröttande! Jag kommer ofta på mig själv, Ajfan, så där boorde jag inte ha sagt, eller Åhnej, nu kommer han ta det som uppmuntran, som en besvarad känsla.
Grejen är att jag inte har en aning om vad det här handlar om. Jag vet vad det är för mig, men inte för honom. För mig är det en annan värld, en dröm, och i den världen finns det inget annat än sol, och glädje och värme. Där finns fortfarande rätt och fel, men det gäller inte. Det är en neutral zon. Men här, i verkligheten... Båda världarna får inte plats, och jag vägrar släppa taget... Det går inte ihop. Verkligheten är den jag lever i, och den soliga världen är som en dröm jag inte vill vakna ifrån, som jag kämpar och kämpar för att få fortsätta drömma. Men man kan inte vinna mot verkligheten. Det är omöjligt. Så egetligen - varför fortsätter jag kämpa, när jag bara kommer förlora? För att det är värt att kämpa för. För att de minnena är värda kampen. För att det alltid finns en sol där, hur grått, hur regnigt och hur deprimerande den här verkligheten än är, så är det alltid sol där, och han och jag delar de minnena.
   Vi var barnsliga, busiga. Aldrig "vuxna". I verkligheten är jag mer och mer vuxen varje dag, och jag bara väntar på den dagen det kommer över mig helt och kväver mig långsamt och plågsamt. Jag kunde vara mig själv där borta, min själv men ändå så många år yngre. Beskymmerslös. Tänk att få vara den personen varje dag i resten av sitt liv.

När du lämnar mig...
När du lämnar mig..
Av blod och av mig, du går som en tjuv.
Av blod och av mig, jag faller när du lämnar mig.

Så tala om för mig när du hör mitt hjärta stanna, för du är den enda som vet.
Tala om för mig när du hör min tystnad, det är möjligt att jag inte skulle märka.
Så tala om för mig när min tystnad är över, du är anledningen till att jag är försluten.
Berätta när du hör mig falla, det är möjligt att det inte skulle göra någon skillnad.

Han bryr sig verkligen inte längre, eller hur? Han finns där ute, men bryr sig inte. Och egentligen, varför skulle han? Det hade varit annolunda om mailen inte fanns, om mailen aldrig hade existerat. Varför fortsätter jag med att såra mig själv genom att tänka på det - på honom. På varför han inte svarar, på varför han ena stunden vill träffa mig, lovar att höra av sig 'i veckan', men gör det två månader senare. Om han inte tycker att dte är en bra idée så kan han väl bara säga det, eller hur? Hur svårt kan det vara...
    Varför är verkligheten aldrig som i film eller i böcker? Jo, för att verkligheten suger och för att i böcker och film kan allt hända. Vad har verkligheten att locka med, när det finns ställen man kan gömma sig där allt är precis som man själv vill? Egentligen?

"Jag saknar dig. Jag har saknat dig ända sedan du försvann på Arlanda".
Jag har alltid vetat att han hade ett hjärta. Jag har alltid vetat att han var mer under masken.  Alltid hoppats att "min" Ms fanns någonstans där under.
Vi fastnade i drömmen som vi försökt återuppliva. Men det finns en tid då man måste inse att det är dax att ge upp försöken. Att släppa taget. Stranden, solen, palmerna, vinden. Jag kan inte tänka mig något av det utan honom vid min sida. Vår dröm, vårt paradis. Men här, på planeten Jorden... Här är det bara ett minne.