Är det möjligt? Vad är möjligt? Har han ändrats? Eller var han bara helt ärlig förut, sa precis som det var? Håller han det inne nu, när han vet att han förlorar mig helt om han inte gör det?

Eller är vi bara fast i vår genensamma dröm? Fast, utan att vilja släppa taget, fast vi borde? Jag är trött på att hela tiden se mig för vart jag går, hela tiden vara på min vakt. Jag vet vilken smärta det skulle orsaka mig om jag tog ett enda felsteg, men det är så uttröttande! Jag kommer ofta på mig själv, Ajfan, så där boorde jag inte ha sagt, eller Åhnej, nu kommer han ta det som uppmuntran, som en besvarad känsla.
Grejen är att jag inte har en aning om vad det här handlar om. Jag vet vad det är för mig, men inte för honom. För mig är det en annan värld, en dröm, och i den världen finns det inget annat än sol, och glädje och värme. Där finns fortfarande rätt och fel, men det gäller inte. Det är en neutral zon. Men här, i verkligheten... Båda världarna får inte plats, och jag vägrar släppa taget... Det går inte ihop. Verkligheten är den jag lever i, och den soliga världen är som en dröm jag inte vill vakna ifrån, som jag kämpar och kämpar för att få fortsätta drömma. Men man kan inte vinna mot verkligheten. Det är omöjligt. Så egetligen - varför fortsätter jag kämpa, när jag bara kommer förlora? För att det är värt att kämpa för. För att de minnena är värda kampen. För att det alltid finns en sol där, hur grått, hur regnigt och hur deprimerande den här verkligheten än är, så är det alltid sol där, och han och jag delar de minnena.
   Vi var barnsliga, busiga. Aldrig "vuxna". I verkligheten är jag mer och mer vuxen varje dag, och jag bara väntar på den dagen det kommer över mig helt och kväver mig långsamt och plågsamt. Jag kunde vara mig själv där borta, min själv men ändå så många år yngre. Beskymmerslös. Tänk att få vara den personen varje dag i resten av sitt liv.