Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.

    Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig.

Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte andas förän du vilar här med mig.

Jag kommer inte lämna, jag kan inte gömma mig, jag kan inte vara förän du vilar här med mig.

   Jag vill inte ringa mina vänner, de kan väcka mig från den här drömmen. Och jag kan inte lämna sängen, för risken att glömma allt som varit.

    Jag är det jag är, jag gör det jag vill, men jag kan inte gömma mig.

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det jag gör en dag kommer bli för mycket för mig. Men jag lever också i tron att det är värt det. "The greater good". Det är inte bara för mig. Det är en uppoffring, jag vet det, men det är värt det. Ja, det finns dagar jag tvivlar. Det finns dagar jag ifråga sätter mig själv. Men jag kommer alltid fram till samma sak: Jag vill inte sluta. Jag kan inte sluta. Jag kan inte vinna något. Men även dödsdömda fighter måste utkämpas. Så jag är en martyr. Jag är Navi the fucking saint igen. It's who I was. It's who I am. Det kommer antagligen ta död på det lilla som finns kvar. Men det är värt det. Jag vet det nu. Jag kommer veta det då. Jag gör i alla fall någon lycklig. That's all that's counts.