Som ett slag i magen. Som om jag inte förän nu förstod ordens innebörd.

Hjärnan stängsa ner. Vill inte känna något mer. Hur kunde hon säga det? Jag tyckte såg att hon gav mig en snabb, kontrollerande blick. Som att läsa av mitt ansikte hur jag reagerade på det. Men jag hade masken på, då kan man inte läsa något i mitt ansikte. Det är i mina ögon man ska leta om man letar efter känslor. 

Hopp. Så tom man blir utan det. Jag älskar känslan av att fyllas med hopp, efter att så länge varit helt tom på det. Som när M helt plötsligt loggade in på msn. Tiden tyckdes stanna till... Förhoppningen kom, tyndnade bort och försvann helt. Varför skulle någonsin sakna mig? Jag var väl inget, precis som vanligt. Mig glömmer man alltid. Man säger att man aldrig ska göra det, men jovisst gör man. Det var nog Ödet som gav mig smeknamnet Någon -04. Bara någon, någon namnlös, någon som bara finns där. 

Skulle det vara så hemskt att bara säga hej och fråga hur man mår? Bara det lilla skulle betyda mycket.

Man undrar hur det blev så här. Jag ingick i gänget  förut, eller hur? Både det på tw och i klassen i skolan, även om jag visade framtårna mer på tw. Jag och min fantasi. Helgonet Navi. Det slutade med att dom på tw blev mina kompisar mer och mer, medans jag försummade och gled ifrån de andra i klassen. Tw var inte enda anledningen, men det känns mycket lättare att se det så. Vad ska jag säga? Det var höst. N försvann mer och mer och gav aldrig tillbaks mina saker någon gång. Jag behövde dem för att intyga mig om hans existens, hur patetiskt det än låter. Jag må vara patetiskt, men sån är jag, Under masken. Jag gör konstiga och oförklarliga saker, jag ångrar saker, men aldrig de som förändrat mig som person. Sabina är ett exempel på de. Jag beundrar henne. Hon visste att jag var med N när han var ihop med henne, men hon brydde sig inte. Hon sa aldrig något. Jag visste att hon förstog på nått sätt. Det enda hon sa var att hon ändå älskade mig mer än vad hon någonsin skulle älska honom... Hon brydde sig inte. Hon fortsatte bara att reta mig med ''Kom, vi sprriiiinger!''. Jag ville döda henne varje gång, men jag visste vilken kille hon hade gått miste om pga mig.

Och N, sen... Jag visste att han mådde dåligt över det. Det syndes i hans ögon. Han ville, lika mycket som han visste att det var fel. Vanan av att det skulle vara Vi förblindade oss. Han matade mig med hopp, och jag tänkte att ja, nu, äntligen skulle han bli min igen! Men nej. Så fel jag hade. Det blev aldrig vi igen. Chansen kom igen. Jag skulle ha tagit den. Jag orkade inte med allt. Jag orkade inte torka hans tårar mer. Jag såg ju vad jag gjorde mot honom, och hur jag fick honom att känna sig. Den där dagen, dagen då verkligen allt mellan oss tog slut, dog en bit av mig. Då, för två år sen, var jag fylld med något som var varmt och trevligt. Men den dagen tog de. Den dagen blev jag kall. Hur skulle jag någonsin kunna bli lycklig igen, undrade jag. Det undrar jag fortfarande. Det där varma, trevliga kommer nog aldrig tillbaka igen.

 Men jag hoppas fortfarande. Jag kan inte leva utan hopp. Och även nu, när allt hopp verkligen är helt borta, minns jag första gången jag träffade honom. Den tiden då han var min N. Ingen annans. Eller jo, jag snodde honom från Elin. Men att lämna henne var nog det bästa han någonsin gjort.

Gud, vad jag saknar honom. Det gör ont att göra det. Så jag försöker glömma. Men det är inte alltid det går, som nu - det enda jag kan tänka på är allt de jag älskade hos honom, och de otroliga vi hade tillsammans. Den oskyldighet vi hade över vårt förhållande i andras ögon, men i vår ensamhet var det nästan tvärtom. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Som när vi skulle laga mat hemma hos honom medans Ola satt och kollade på film. Som vi höll på. Tihi. Det enda vi egentligen ville göra var att gå och lägga oss och ägna oss åt *host* andra aktiviteter.Vad ska jag säga? Vi älskade varandra. Vi gjorde allt tillsammans, och kunde varandra utan och innan. Jag saknar våra pratstunder. Jag saknar att ha mitt huvud på hans bröst och lyssna till hans andetag och höra hans hjärtslag och veta att det bara slog för mig...

Om någon någonsin skulle läsa de här som känner mig (gudförbjude), tolka det inte som att jag inte älskar D, okej? (såklart ni kommer... ) D är en nutidabok som inte kommer skrivas än på många år, N är en gammal, dammig, ''bortglömd'' historiebok. N är inte som D, och D är inte som N. Det behöver inte betyda att det är något dåligt. Ja, jag saknar N så att det gör ont, men det är ingen emot vad det skulle göra om det tog slut mellan D och mig. Anledningen till att jag håller fast vid N så är att vi inte bara var ihop. Det var så otroligt mycket mer under ytan. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi delade känslor, minnen. Han var min första, och jag var hans. Han var inte bara min pojkvän, han var min absolut bästaste vän, och så otroligt mycke mer ändå. Det är inte förän jag tänker på honom som den där varma känslan inombords kommer tillbaka. Jag tror att det är han i mig som är den varma känslan. Jag önskar bara att jag kunde känna den varje dag, då skulle allt bli så mycket lättare.

När börjar man lita på folk igen? Jag började inte lita på T förän vi gick ut 9;an, och inte förän nu träffar jag henne så ofta jag kan. Men det var en annan sak. Vi hade inte behövt börja bråka från början, jag ville bara ha hennes stöd. Sen när jag råkade ihop med D så gjorde det inte precis saken bättre.. Hon hade inte varit ensam om att vilja ha honom, även osm jag var mer diskret och effektiv... Men sen behövde jag henne, när jag inte längre hade någon att vänta mig till. Vi blev Eddie och Freddie igen, och vi fortsatte att äventyra runt i uppsala som galna cyklister på sena kvällarna. Nu på vintertid åker vi till S och spelar Singstar istället.

Nu på senare tid har många ''vänner'' försvinnit från kompislistan, och fler av dem kommer jag aldrig att varken prata med eller lita på igen, av en eller fler olika orsaker. Hade jag vetat att vad som skulle hända hade jag aldrig någonsin åkt dit, men det är väl något Ni aldrig kommer att förstå.

Vad ska man skriva när alla ord redan är använda? Vilka meningar kan man bygga av tagna ord?

Så länge man kan vänta på något. Vänta, hoppas, bli förtvivlad, förlora hoppet, få det tillbaka när någon säger att han visst kommer komma tillbaka. 

Men när han väl gör det - vad ska man säga? Vad ska man fylla ut tystnaden med? Vad ska man säga? Vad är det första man ska säga? Vilken hälsningsfras? ''Dax att komma tillbaka nu?'' skulle vara en pik. Ett enkelt ''Hej'' hade passat, men det kan framstå att man inte bryr sig. Väntar man på att den andre ska säga nått kanske det slutar med att ingen säger något alls. 

Hur kan det plötsligt bli så svårt att prata med någon man kände för ett tag sedan? Någon man kallade sin bästaste vän, och mer ändå? När och vad förändrade den sköna tystnaden till något så nästintill smärtsamt att man ångrar att detta var någon man väntat på i månader?

Jag kommer fortfarande ihåg när jag ringde dig på en rast på sommarjobbet. Jag var orolig för dig som vanligt den perioden. 

Men du sa saker som gjorde mig så ledsen att jag, impulvis com jag är, att gå ner i källaren och låste in mig på toaletten i omklädningsrummet och grät. Det kändes som att jag satt där i timmar, men jag vågade inte gå där ifrån förän jag kunde prata utan att börja gråta igen.Så mycket för att man bryr sig. 

Tack och lov för att det var eftermidda och bara enmans-jobb att göra ute i matsalen.

A painful kiss, is still a kiss

A broken heart is still a heart

A tear on the cheek is a tear still

A tear over a lost love, is a painful tear

A painful tear means a sleepless night

A sleepless night means a wet pillow

A wet pillow means trails to tomorrows morning

Tomorrows morning means a new day

A new day means more tears to cry 

Jag vill inte tillbaka. Jag vill inte tillbaka till att inte synas, inte höras och inte finnas. Jag vill inte tillbaka till en plats där ingen känner mig, där ingen låtsas om mig. Jag vill bara bort, bort bort. Jag vill hoppa av skolan och jobba. Men som alla säger så är de bra att ha en utbildning. Och ja, de är de säkert, men vad har man för nytta av en sån när man knappt vill leva alls? Finns det någon utbildning för hur man håller sig vid liv? Eller nått piller som ger en motivation? Det är säkert tusentals, miljontals som känner likadant som mig, men jag slår vad om att de ialla fall har kompisar. ÄKTA kompisar, inte sånna som ser ner på en när man verkligen behöver dem, eller skäller ut en när man gjort fel ist för försöka vara lite förstående. Ja, jag menar dig, H. Du kan vara världens bästaste, underbaraste, mest älskvärdaste människan på jorden, men bara så länge som man lever upp till dina förväntningar, och dina krav. Du lever i en fantasivärld (jag klandrar dig inte, den verkliga suger kuk) där ett förhållande är svaret på alla frågor och problem, men det är tvärtom, men hur ska du kunna veta de, men din egna stora livserfarenhet?

Du tror säkert att jag åkte till S bara för att strula, men du har sååå fel. Jag vet att det är så det ser ut, men nej. Jag vet att de var fel av mig att låta alla, inklusive S, att tro att jag var solo, men hur fan skulle jag veta att han var en sån kåtbock? Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade jag kunnat springa min väg och åkt hem hade jag gjorde det innan jag hade tänkt klart tanken. Men tågen hade slutat gått. Allt gick så fort. För fort.

Varför ska jag behöva försvara mig själv inför någon som ska föreställa min vän? Du ska veta med säkerhet att jag aldrig skulle göra nått sånt. M var en sak. Jag älskade honom på alla sätt som fanns. Han var solen, ljuset i min vardag, men det är något ni aldrig skulle kunna förstå. Ni andra, o-insatta som tror att ni vet allt får tro vad ni vill. Han matade mig med drömmar och påminde mig sen med verkligheten, men de kan ingen annan än han och jag förstå. Men det är länge sedan. Allt är annorlunda nu.

Eller inte. Ni tror fortfarande att jag strular runt med första bästa kille, och jag vet att ni fortfarande inte går att lita på. Och ni undrar varför jag alltid går ensam....