När börjar man lita på folk igen? Jag började inte lita på T förän vi gick ut 9;an, och inte förän nu träffar jag henne så ofta jag kan. Men det var en annan sak. Vi hade inte behövt börja bråka från början, jag ville bara ha hennes stöd. Sen när jag råkade ihop med D så gjorde det inte precis saken bättre.. Hon hade inte varit ensam om att vilja ha honom, även osm jag var mer diskret och effektiv... Men sen behövde jag henne, när jag inte längre hade någon att vänta mig till. Vi blev Eddie och Freddie igen, och vi fortsatte att äventyra runt i uppsala som galna cyklister på sena kvällarna. Nu på vintertid åker vi till S och spelar Singstar istället.

Nu på senare tid har många ''vänner'' försvinnit från kompislistan, och fler av dem kommer jag aldrig att varken prata med eller lita på igen, av en eller fler olika orsaker. Hade jag vetat att vad som skulle hända hade jag aldrig någonsin åkt dit, men det är väl något Ni aldrig kommer att förstå.

Vad ska man skriva när alla ord redan är använda? Vilka meningar kan man bygga av tagna ord?

Så länge man kan vänta på något. Vänta, hoppas, bli förtvivlad, förlora hoppet, få det tillbaka när någon säger att han visst kommer komma tillbaka. 

Men när han väl gör det - vad ska man säga? Vad ska man fylla ut tystnaden med? Vad ska man säga? Vad är det första man ska säga? Vilken hälsningsfras? ''Dax att komma tillbaka nu?'' skulle vara en pik. Ett enkelt ''Hej'' hade passat, men det kan framstå att man inte bryr sig. Väntar man på att den andre ska säga nått kanske det slutar med att ingen säger något alls. 

Hur kan det plötsligt bli så svårt att prata med någon man kände för ett tag sedan? Någon man kallade sin bästaste vän, och mer ändå? När och vad förändrade den sköna tystnaden till något så nästintill smärtsamt att man ångrar att detta var någon man väntat på i månader?

Jag kommer fortfarande ihåg när jag ringde dig på en rast på sommarjobbet. Jag var orolig för dig som vanligt den perioden. 

Men du sa saker som gjorde mig så ledsen att jag, impulvis com jag är, att gå ner i källaren och låste in mig på toaletten i omklädningsrummet och grät. Det kändes som att jag satt där i timmar, men jag vågade inte gå där ifrån förän jag kunde prata utan att börja gråta igen.Så mycket för att man bryr sig. 

Tack och lov för att det var eftermidda och bara enmans-jobb att göra ute i matsalen.