''Stänger du ytterdörren, smiter jag in genom bakdörren. Stänger du den med hoppar jag in genom ett fönster. Funkar inte de iscensätter jag min död och kidnappar dig på min begravning. Annars tar jag livet av oss båda, och hoppas att vi hamnar på samma sida.''

Jag får några ord och försöker bygga ett palats av dem - en värld av mina egna enfaldiga drömmar. ''But nothing more than a memory''

Jag väntar maniskt på att han ska komma och rädda mig från mina egna demoner. Går fram och tillbaka, finner ingen ro. Driven av någon okänd inre kraft.

 Sjuk, utan att vara riktigt sjuk. Förgiftad av mina egna tankar. '' Jag klarar mig utan honom, det har jag gjort nu ett tag. Allt kommer att bli bra, det ordnar sig så småningom...'' Ord vars mening är att trösta, faller istället ner till marken - förvandlade till stoft, utan att trösta någon nämnvärt. Jag vet så väl att det bara är nått jag intalar mig själv. Ingen annan gör det ju.

Det få medelanden jag än får... Så hårt jag kommer hålla fast i dem. Sökande efter en djupare innebörd. Hur jag än söker kommer jag dock aldrig att hitta någon. Det är ju bara ord.

 I hans ögon kommer jag alltid vara en gammal bekant, någon som en gång, för länge sedan betydde allt, men som nu inte betyder något alls.

Ord, ord. ord utan mening? Ord, ord, ord utan handling.