''Stänger du ytterdörren, smiter jag in genom bakdörren. Stänger du den med hoppar jag in genom ett fönster. Funkar inte de iscensätter jag min död och kidnappar dig på min begravning. Annars tar jag livet av oss båda, och hoppas att vi hamnar på samma sida.''

Jag får några ord och försöker bygga ett palats av dem - en värld av mina egna enfaldiga drömmar. ''But nothing more than a memory''

Jag väntar maniskt på att han ska komma och rädda mig från mina egna demoner. Går fram och tillbaka, finner ingen ro. Driven av någon okänd inre kraft.

 Sjuk, utan att vara riktigt sjuk. Förgiftad av mina egna tankar. '' Jag klarar mig utan honom, det har jag gjort nu ett tag. Allt kommer att bli bra, det ordnar sig så småningom...'' Ord vars mening är att trösta, faller istället ner till marken - förvandlade till stoft, utan att trösta någon nämnvärt. Jag vet så väl att det bara är nått jag intalar mig själv. Ingen annan gör det ju.

Det få medelanden jag än får... Så hårt jag kommer hålla fast i dem. Sökande efter en djupare innebörd. Hur jag än söker kommer jag dock aldrig att hitta någon. Det är ju bara ord.

 I hans ögon kommer jag alltid vara en gammal bekant, någon som en gång, för länge sedan betydde allt, men som nu inte betyder något alls.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...