Äntligen onsdag imorron. Längtar efter att få träffa honom igen. Har redan ont-i-magen-längtan. Vi har börjat prata mer med varandra den senaste veckan. Han skriver till mig så fort jag loggar in, och jag till honom. "Berätta mer, berätta mer!" skriver han när jag skickar randombilder till honom som jag tagit på olika personer och platser. "Berätta mer!". Första gången någon är så intresserad av att lyssna.

Det är lite vår i luften. Bara lite. Det är varmt i solen. Om man blundar och ställer sig i solenskenet kan man nästan lura sig själv.

Jag gjorde det jag inte skulle ha gjort. Det har fylllt mina tankar idag. Till och med M.S  frågade vad det var.  Jag kunde inte stå emot. Jag vill höra den en gång till. Den som förut  gjorde mig glad varje dag och fyllde mig med värme bara genom orden hans mun yttrade. Han gav mig intrycket att jag behövdes - eller var det bara det han lät mig tro? Hur ska jag veta om det som hände - det som sades varje dag i flera veckors tid - hur ska jag kunna veta att det var sant? Det känns som en lögn idag att säga att jag kände dig. Om jag var så viktig - varför försvann du? Varför stannade du inte kvar och kämpade precis så som du sa åt mig att göra varje dag? Jag vet att du skulle ha klarat det bara du försökt. Du var aldrig en dålig människa. Tvärtom. Du var för god.

Jag har lovat mig själv att inte se tillbaka. Det jagar mig inte lika mycket längre, men ibland kommer det smygandes bakifrån och hugger mig djupt in i hjärtat. Alltid precis när jag minst anar det. Alltid när jag redan är i trappan ner. Om du varit här, vad hade du sagt åt mig att göra? Kämpa på. Göra dig stolt. E klarar allt, bara hon försöker. Och om det skulle vara nått var det bara att ringa... Ingen säger så längre. Ingen kommer någonsin vara gulligare i sin sydsvenska-dialekt.

Mörka ögon. Blont hår. Lång, vältränad med träningsbag på axeln. Han liknade någon. Han måste känt på sig att jag såg på honom för han hittade plötsligt upp på mig och rakt in i mina ögon. Ögonkontakt. Först trodde jag att han skulle sätta sig bredvid mig, men han gick rakt förbi mig. Satte sig bakom mig och lyssnade på tecno.
Han går av på Stadshuset och ställer sig och väntar på nästa buss. Han slänger hastiga blickar mot mig genom bussdörrarna. Ögonkontakt. Tittar bort. Ögonkontakt....

Vad hände med min älskade? Vad hände dig när jag var borta? Var var jag när du behövde mig? Jag behövde alltid dig. Alltid, alltid. Och alltid var du där. Men vad hände? Du är inte samma person längre. Jag vet att du finns kvar där, nån stans, men du kommer aldrig säga något till mig igen. Den där sista gången, när jag bara ville höra dig säga att jag var en idiot som ville göra slut... Du skulle ha sagt det. Men istället tappade vi greppet och försvann. I vilken ond värld ramlade du in i? Jag skulle varit där för dig. Varje dag. Jag borde vara det nu också, men det är svårt. Baby steps, baby steps... Åh, jag vill bara till din famn igen och stanna där.Jag vill vara din igen, som jag var då. Men inget är som förr. Inget är detsamma. Vi har ändrats och formats efter det vi gått igenom.
Allt annat tappar mening. Vad i livet är det som är viktigt egentligen? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Han hade nya bilder i sitt album. Han blir jämt så fin på kort. Att veta att just där, strax under födelsemärket på halsen, har jag haft mina läppar, känt hans lukt, hans varma kropp. Fan att man inte kan svepa in sig i sina drömmar och låta sig försvinna in i dem, istället för att bara sitta och se tillbaka på det.
Jag vill tro att jag vet vem han är - inners inne. Att han är mer av den han var när vi träffades första gången. Men jag vet aldrig vart jag har honom. Han är någon. Ibland är han tuff, ibland är han kärlekssam och flörtig och ibland, men mycket sällan, visar han att han har en känslosam sida också under den hårda ytan. Ibland kan vi sitta i timmar och prata om den gamla tiden. Vad vi sa och gjorde och vad vi ångrar att vi inte gjorde, vad som inte hände, vad vi kände och tänkte. Han har den hårda ytan uppe alltför ofta, men det är nog lika bra. Jag vill inte känna mer för honom.  Han är inte för mig. Vi diskuterade det när  det ännu låg oss nära hjärtat. Nu har det runnit ut i sanden, alltihop. Alla känslor och tankar. Vi låtsas inte om det längre. Vi är oss själva här i verkligheten, och här är vi så olika. Jag är alltid där för honom, men jag har tappat mitt värde. Vi har inget att prata om längre. Jag har slutat fråga om och när han vill ses. Allt är verklighet nu. Bara sorglig verklighet....

Ja, ni har nog rätt. Det är dax efter två års tid, men det är så obeskrivligt svårt. Jag vet inte hur man gör. Jag måste ha något att se bak på eftersom jag inte vet vad som ligger framför mig. Det är egentligen bara det förflutna som är säkert, bestämt och övergångt. Det finns inget annat som är säkert. Inte lika säkert, i alla fall.

 ~~ 

You see the smile that's on my mouth

It's hiding the words that don't come out

And all of my friends who think that I'm blessed

They don't know my head is a mess

 Snart är det vår igen, men ingen historia som återuppspelar sig. Inte den här gången. Även som allt kommer tillbaka, sakta och långsamt.

Det tog ett tag innan jag såg att han satt där. Jag hade gått rakt förbi honom utan att se honom - utan att ens lägga märke till honom. Jag hade skrattat och skojat högt med K, det är svårt att göra nått annat när man är med henne. Hon är min lilla drällmaja.
Det var inte förän vi satte oss ner vid ett bord som jag såg honom sitta på andra sidan gången med Hl. Hela jag började darra, precis som jag gjorde sist. Jag som hade intalat mig själv att jag skulle vara avspänd i hans närhet. Så jag försökte verka oberörd, trots att hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Jag försökte prata normalt, men orden fastnade och snubblade på varandra. Jag sa att det var för att det kittlade så hemskt i halsen, att jag svalt ett pomfrit fel.
Jag såg att han sneglade åt mitt håll varje gång jag skrattade. Under de 60 minutrarna jag och K satt där och åt såg jag inte ett enda leende på hans läppar. Kanske upplevde han samma krig inombords som jag själv. Han inte så mycket som rörde Hl under den tid jag var där. Han såg så otroligt... vilsen ut. Vilsen och borttappad, precis som attdet blivit för mycket känslor på en gång.
Alla frågor kom. Menade han verkligen att han ville börja träffa mig igen? Skulle jag ha gått fram och sagt hej? Eller skulle Hl mörda mig om jag gjort de? Jag hade kunnat göra det bara för att göra henne förbannad om jag hade varit på det humöret... Jag kunde ha let lite mot honom iallafall och visa att jag sett honom. Jag ångrar det.

Jag är inte van vid att se honom på stan. Jag hade slutat tro att den dagen skulle komma. Jag har inte träffat honom på över ett år. Vi skulle träffas nån dag när han kommit hem, men han mailade mig aldrig och sa att han var hemma igen... Så så viktig kan jag inte vara.

Hl btw. Hon är en ful kopia av mig. Blä.

Han är på hugget nu. Det tar mindre än ett dygn för honom att svara.

Kan inte skriva så mycke mer just nu. Måste skynda till jobbet. Efter jobbet, om det har slutat snöa, ska jag nog ta mig upp till stensture. Om jag behöver det då. Jobbet brukar ha den inverkan på mig att jag blir jätteglad och längtar tills nästa dag för att få komma dit igen.