Idag kom äntligen svaret på mailet. Det tog ett tag innan jag vågade öppna det. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Händerna skakade. Jag visste inte om jag var glad eller rädd, eller bådeoch samtidigt.
Mailet... Jag hade väntat på svaret så länge att jag glömt vad jag skrev från början. Det var ganska eklatant vad jag ville få fram med det jag skrev.
''Jag kan inte sluta tänka på dig som du var förut. Jag vill inte tro att du har ändrats en enda liten millimeter.''
Jag skrev precis det som jag kännt det senaste året och utelämnade det opassande.
Han vill träffa mig igen. När han kommit hem. Nu är jag rädd istället. Rädd för att han kommer träffa mig och sen överge mig igen när han kommer ihåg varför han slutade prata med mig. Jag kommer vara både rädd, nervös och blyg när den dagen kommer, men varför - egentligen? Vi kände varandra en gång. Vi var kära. Vi skrattade och grät tillsammans. Jag har sett alla hans sidor som finns, och han har sett alla mina. Allt ont och gott blandat. Jag borde inte vara blyg inför honom. Men ändå är han som en främling, inte någon jag kanske fortfarande har känslor kvar för.

Imorron efter jobbet ska jag gå upp till Sten Sture monumentet. Det känns så självklart, på nått sätt. Det var ''vår'' plats, fast vi bara var där en gång tillsammans så känner jag mig hemma där. Jag tänker bra där uppe. Mycket där påminner mig om honom.

Jag har glömt hur han var. Jag kommer ihåg det uppenbara, som hans skratt, klittrande ögon och hans gångstil, hans platta gulliga mage och bond-brännan.
Ju mer jag glömmer, dessto mer vilsekommen känner jag mig.