Ja, ni har nog rätt. Det är dax efter två års tid, men det är så obeskrivligt svårt. Jag vet inte hur man gör. Jag måste ha något att se bak på eftersom jag inte vet vad som ligger framför mig. Det är egentligen bara det förflutna som är säkert, bestämt och övergångt. Det finns inget annat som är säkert. Inte lika säkert, i alla fall.

 ~~ 

You see the smile that's on my mouth

It's hiding the words that don't come out

And all of my friends who think that I'm blessed

They don't know my head is a mess

 Snart är det vår igen, men ingen historia som återuppspelar sig. Inte den här gången. Även som allt kommer tillbaka, sakta och långsamt.