Det är lite vår i luften. Bara lite. Det är varmt i solen. Om man blundar och ställer sig i solenskenet kan man nästan lura sig själv.

Jag gjorde det jag inte skulle ha gjort. Det har fylllt mina tankar idag. Till och med M.S  frågade vad det var.  Jag kunde inte stå emot. Jag vill höra den en gång till. Den som förut  gjorde mig glad varje dag och fyllde mig med värme bara genom orden hans mun yttrade. Han gav mig intrycket att jag behövdes - eller var det bara det han lät mig tro? Hur ska jag veta om det som hände - det som sades varje dag i flera veckors tid - hur ska jag kunna veta att det var sant? Det känns som en lögn idag att säga att jag kände dig. Om jag var så viktig - varför försvann du? Varför stannade du inte kvar och kämpade precis så som du sa åt mig att göra varje dag? Jag vet att du skulle ha klarat det bara du försökt. Du var aldrig en dålig människa. Tvärtom. Du var för god.

Jag har lovat mig själv att inte se tillbaka. Det jagar mig inte lika mycket längre, men ibland kommer det smygandes bakifrån och hugger mig djupt in i hjärtat. Alltid precis när jag minst anar det. Alltid när jag redan är i trappan ner. Om du varit här, vad hade du sagt åt mig att göra? Kämpa på. Göra dig stolt. E klarar allt, bara hon försöker. Och om det skulle vara nått var det bara att ringa... Ingen säger så längre. Ingen kommer någonsin vara gulligare i sin sydsvenska-dialekt.

Mörka ögon. Blont hår. Lång, vältränad med träningsbag på axeln. Han liknade någon. Han måste känt på sig att jag såg på honom för han hittade plötsligt upp på mig och rakt in i mina ögon. Ögonkontakt. Först trodde jag att han skulle sätta sig bredvid mig, men han gick rakt förbi mig. Satte sig bakom mig och lyssnade på tecno.
Han går av på Stadshuset och ställer sig och väntar på nästa buss. Han slänger hastiga blickar mot mig genom bussdörrarna. Ögonkontakt. Tittar bort. Ögonkontakt....