Jag ler mina falska leenden med glans

Om du bara var här... Om jag bara visste var du fanns.

Falska leenden. Vårt egna uttryck som vi skapade. Att le utan att egentligen le. Man ler på utsidan medans insidan gråter. Muhn clamish nessa, lout niea ohu.Tylve free nei gallha vien.

Förut målade jag en bild för att visa hur grått och tråkigt mitt liv skulle se ut utan dig. Bilden är kvar, men det är inte du.  Bilden är den samma, och den har samma innebörd nu som då, men det är som om den har en annan färg idag. Ett skal som håller minnena instängda, bort från alt andra.

Jag kanske inte ångrade mig då, men fan vad jag gör det nu! Nu, när allt är försent, alla känslor kalla och bortglömda. Alla minnen som vi skulle ha kommit ihåg föralltid är borta dom med.

Jag vill tro att du stänger mig ute för att du vill tro att du gjorde rätt. För att du inte vill sakna mig. Men ju mer tiden går ju mer börjar jag förstå att det kanske inte är så. Kanske är det bara mitt dåliga självförtroende, kanske är de bara att jag en gång kände dig.

Varför ska livet vara så krångligt? Varför blir allt fel när jag försöker göra nått gott?

Vän.

Vänner behöver vi alla.

Men jag vill inte vara din vän.

Jag vill inte vara Den Andra i ditt liv

 - Jag vill vara Den Enda, den älskade

Så mycket mer än bara en vän.

 I Folkviseton - Av Nils Ferlin

Kärleken kommer, kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa
i vinter och vår,
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt.
Och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min.
Och gråten är min då du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt.
Och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min.
och gråten är min då du gråter.

Till minne av minnena

Ibland känns allt så meingslöst. Ibland glömmer man bort meningen med de som annars känns så självklart. Precis som om man tappat greppet, och försöker förbrillt att få ett nytt, bättre grepp. Livet är som att försiktigt treva sig fram genom ett becksvart rum. Man vet aldrig när det tar slut. Tar man ett steg för långt kan man falla, och om man tar ett steg för kort kan ens liv förändras.

Tänk att man kan tröttna så mkt på att gråta sig till sömns, att man börjar gråta utan att man till slut inte riktigt vet varför. Ibland är det bara över små saker, ibland för att det man så länge gömt sig från hittat fram till en igen. Man kan inte gömma sig föralltid - men tänk så mkt bättre det skulle vara om man kunde.

En gång älskade jag orientering.. Lukterna, människorna. Terrängerna. Att sitta på TC och teckna, lyssna på musik och kolla på orienterare som diskuterar med andra orienterare om vilka kontroller de bommat och inte bommat. Om vart de sprang fel, vart de hittade en hel dynge med svamp, och var de blev jagade av ilskna kor. Gå till markan och kolla vad de hade att bjuda på.

Men nu är inget av de kul längre. Lukten är inte den samma. De människor jag kände har glömt bort mig, och jag ser inte längre tjusningen med ett lerigt TC utan nånstans att sitta. Inte heller vill jag bli påmind om hur det va förr. När det luktade som de skulle. När alla visste vem jag var, och va trevliga och pratade med mig fast de egentligen inte kände mig.