Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?

En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka.

Divanen är under fönstret igen så jag kan se stjärnorna igen. Jag vet inte varför, men jag känner mig bättre där. Magistern lämnade ett djupt avtryck på mig när det gällde månen och stjärnor. Vid den här tiden i månaden ser jag ''honom'' förstås inte, men jag gillar att tänka att han är där ute ändå, vakande över mig. Det låter jättefånigt, jag vet - men det är vad som gör det lättare för mig.

Galve gara är på på låg volym. Clair de lune. Vår låt.

Gick på stan idag med en vän

Såg dig hand i hand med henne

Men jag kände inget och såg bort

Ni följde mig, och jag låtsades inte om

Att jag hade hjärtat i halsen

Hela vägen hem

Dagen hade äntligen kommit, och jag skyndade där ifrån

Nu undrar jag mest, vad du skulle gjort

Om jag kommit fram och hälsat.

Du skulle inte varit glad, men spelat som vanligt

Spelad artighet är alltid ett säkert kort.

Beroende.

Beroendet jag visste skulle komma, men som jag inte låtsades om i början. Och jag förstår att andra kanske inte förstår, och ifrågasätter det, och säger "Men är det verkligen det här du vill ha?". Jag vet, det var inte det här jag ville ha, egentligen. Men nu, egentligen, jag kunde haft det mycket värre. Och jag tror att det här är precis det jag behöver. Det här funkar. So I'm gonna stick with it. 

Kanske känns det bara värre nu, när jag inte har någon distration, och alla känns längre bort än vanligt. Vid närmare eftertanke känns allt väldigt distant.

Det är kallt hela tiden. Och då menar jag inte den kyla som lurar utomhus och som slår emot en när man lämnar husets trygga värme.Det är kallt inombords, som om det inte bor något levande där längre. Och jag antar att det är så det är, in a way.

Det är vad man gör det till, och man är det man känner sig som?

I nattens täta mörker kommer allting fortfarande tillbaka. Det som gjorde ont förut, passerar nu omärkt förbi, medan nya saker dyker upp och framkallar tårar. Var jag befinner mig och med vem betyder plötsligt inte någonting och jag vill därifrån.

Sömnlös, och jag skyller det på att allt var så likt.

Jag besökte lägenheten i minnet. Varje detalj så som jag mindes dem:  lukten i trapphuset, ekandet av stegen i trappan, ytterdörren, hallen innanför - allt - och märkte att det inte gjorde mig något annat än gott. Jag kände värme igen av att vara där. Inget kan rör ett spöke.

Han var där, och jag vet inte varför. Kanske var det bara pga de liknande faktorerna. Mina handleder ömmar än, men jag vet att det är delvis mitt fel. Han sa förlåt. Hans ögon sa förlåt, men det var inte honom jag tänkte på, utan de gamla spökena från förr.

Jag trivs där, och det skrämmer mig. Jag sover aldrig bra där. Vaknar alltid flera gånger under natten och kan inte bestämma mig för om jag vill ligga nära honom eller långt ifrån. Ligger jag nära väcker jag honom varje gång jag vänder på mig, vilket jag gör varje gång jag vaknar. Men ligger jag långt ifrån honom saknar jag att känna hans värme och lukt. Den lugnar mig.

Vi kan inte prata. Man måste vara två. Få ord äger den makt dina har på mig. Men du säger inget längre. Du ledde mig ut i öknen och berättade inte om vägen hem.

Se mig igen. Bry dig. Få mig att känna mig viktig. Kyss mig som om du älskar mig.

För inget annat betyder något.

Det är min tur nu.

Det är inte skam. Det är inte ånger. Det är att för en stund låtsas som att det inte hänt för att kunna andas en stund till, ta ett djupt andetag för att orka med det senare.

Ta ett steg, välj vägen, följ den. Se vart du hamnar och ta problemen i sänder. Det finns en gräns för vad man klarar av. Vi är bara människor, och att tro något annat är ren galenskap. Vi är människor. Vi skadar oss. Vi slickar våra sår och läker. Tiden läker inte alla sår, men det gör dem lättare att leva med.

Inte en till. Jag orkar inte med en till med förväntningar om någonting mer än meningslöst och obetydande flörtande. För grejen är, jag vill inte ha något mer just nu. Jag är trött på lögner och vet inte längre vem jag kan lita på och vem jag inte bör umgås med. Det jag vill och borde är aldrig desamma. Så jag slutar bry mig och bara gör, med viss hänsyn till andra.