This is not the time to hide. I need to live. But i dont want to exist.

Jag måste sluta att säga att allt är bra, för så fort jag gör det kommer det tillbaka. Som nu, när jag lagade mat för en gångs skull, var det enda jag tänkte på hur vi (han, eftersom jag mest kände mig ivägen) brukade göra det. Ja, du har rätt Mj, jag låter honom styra mig. Men jag vet inte hur jag ska kunna undvika det.

Jag har börjat tänka

Jag har ett utropstecken till bränmärke på min högra handrygg.

Jag mår illa när jag äter

Jag mår illa ganska ofta

fast jag inte äter

Jag bor i mitt nya projekt

Det är nog därför det går bra

Jag har allt jag behöver: mat, vatten och sömn

Men ändå vill jag ha tyg att sy en klädning av så jag kan gå på en bal jag bara kommer vilja åka hem ifrån

I skåpet väntar vampyren

Men han får vänta ett tag till

Jag vill sova och drömma igen

Men tiden försvinner då

Springer iväg

Jag vill

Krypa ihop till en boll och försvinna

För ett tag

Jag vill ha tid att göra ingenting

Att skriva de slut jag vet jag måste skriva, för att det inte går på något annat sätt

Jag vill vara Henne. Hon är mig, så varför kan inte jag vara Henne?

Jag vill också ha en Leo, men jag har en bild av honom. Jag har hälsat och pratat med honom. Han finns.

Kanske saknar jag bara att vara fri, när allt kommer omkring. Att kunna andas, kunna gå rak i ryggen och slippa den stenfyllda väskan.

   Kanske är det bara det jag saknar? Men det betyder att allt annat är mitt fängelse, är inte det ganska deprimerande då?

Jag orkar inte bry mig mer. Jet I do.

Jag kan inte skriva om hur han ringer och ber mig komma tillbaka till honom, för det är bara fel. Jag vet att det vara är en novell, men jag vill inte att det bara ska vara en novell. Jag vill att den ska vara sann. För hela den är sann för mig, hittills.

Det sticker och kväver inte som förut. Jag tror att det är för att jag låter henne känna det jag kände. Låter henne ha samma drömmar och samma mål, men hon gör det jag inte kan. Hon är det modigare och sakligare jag. Hon känner och gör, det jag inte gör. Men hon är ingen fantasikaraktär. Hon är jag, därför är det så lätt att skriva om henne.

i take it back, word for word.

Det har börjat bli bättre. Tvångsbeteendet är fortfarande där, och jag ryggar fortfarande tillbaka vid smärtsamma minnen, men det händer att jag skrattar, och ibland har på mig andra kläder än hans stora tröjor.

Ibland minns jag fler stunder, men jag skriver inte ner dem längre. Dels för att jag inte har papper och penna på mig jämt, dels för att jag vet att det kommer finns kvar ändå.