Jag kan inte måla längre. Jag har till och med svårt att skriva. Det är precis som om det inte finns nått jag redan skrivit om. Jag känner mig bara så... Tom. Som om det inte finns några känslor inom mig förutom tomhet. Jag vill känna mig levande igen, som jag gjorde förut. Jag vill inte tro att det alltid kommer vara så här, jag måste tro att det går över. Det är bra att drömma, eller hur?

Rastlös. Hälften av tiden vankar jag bara fram och tillbaka, resten sysselsätter jag mig med att göra något bara för att slippa tänka och känna. Min mobilspellista har blivit invarderad av lagom deprimerade låtar och låtar som neutraliserar mig. Synd att jag inte alltid kan gömma mig i musiken, ibland måste man möta verkligheten. Det enda som håller mig stark är de som inte vet om min svaghet. Jag måste verka stark, annars överlever jag inte. Han skulle inte förstå och jag skulle inte kunna förklara mig ur det här den här gången.

Jag vet inte vad jag vill. Att försvinna långt bort skulle inte lösa något och att sluta känna som jag gör är inte ett alternativ. Det enda jag kan göra är att hålla ut och hoppas på att det försvinner. Jag kommer aldrig glömma honom, och jag vill aldrig glömma - hur mycket det än smärtar mig. Jag vill inte glömma. Jag vill att det kommer en dag då jag kan se in i hans ögon och berätta hur mycket jag saknar honom och hur ont det gör. Men den dagen kommer aldrig komma.

Det enda jag gör just nu är att skydda honom från min tveksamhet och min egen smärta. Samma som jag alltid försökt skydda honom ifrån. Han är värd så mycket mer, men han håller fast vid mig, trots allt fel jag gjort. Vissa kallar honom dåraktig och feg, dåraktig för att jag i deras ögon aldrig kommer att ändras - feg för att han inte vågar lämna mig. Men han är ingetdera. Han är bara kär. Han ser saker i mig som inte ens jag kan se. Han verkar se någon slags godhet i mig som jag inte visst fanns. Jag har sårat och jag har bedragit dem jag älskat och fortfarande älskar, precis som jag själv har gått igenom. Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på den bättre tiden, då när jag faktist var lycklig. Kanske är jag lycklig nu också, men tappat bort förmågan att kunna känna den. Vad vet jag? Jag har kännt mig trasig inombords sen jag förlorade min största kärlek. Om jag bara kunde få prata med honom... Om jag bara kunde få försöka förklara alla känslor jag har rivande inom mig, så jag sedan kunde bli fri... Men jag kommer aldrig få den chansen. Det är inte som förut, det finns inget vi längre. Vi är som två främlingar för varandra, vi som en gång i världen kände varandra bäst i världen. Jag blir ledsen av tanken på den otroligt stora gapet mellan dte vi var och det vi är nu för varandra. Jag vill kunna fråga om han någonsin tänker på mig och om han någon gång saknar mig, men jag kan inte. För rädd för att han ska springa sin väg. 

Varje dag kollar jag min mail flera gånger för att kolla om han svarat på mitt mail. Flera gånger om dagen blir jag besviken, men jag fortsätter ändå. Jag intalar mig att det alltid finns hopp. Vissa dagar tro jag inte på mig själv, vissa tror jag på det så starkt att jag skulle kunna gå på vatten, bara jag verkligen ville det. Och tro mig, jag vill verkligen ha tillbaka honom i mitt liv. Jag vill försöka bli hel igen.  

Det gör ont. Ont att tänka på det. Det gör ont att minnas. Jag vet inte om jag vill minnas längre. Men att minnas håller mig liksom vaken till verkligheten. Jag har ingen att prata med om det. H suckar varje gång hon ser vart samtalet är på väg. B.. älskade lilla B. Hon betyder för mycket för mig. Jag vill inte förlora henne också. D kan jag prata med allt om, men inte ex, och jag förstår honom. 

Jag kommer ihåg när jag prata med Sandra om de, hon frågade om hon skulle maila honom åt mig och skälla på honom. Jag log åt tanken, men jag älskade honom för mycket för att kunna göra något sådant mot honom. Seriöst - jag är ensam. Jag har slutat lita på folk. Så vad gör jag? Jag sitter framför datorn med ett vinglas i handen och försöker dränka smärtan inombords. Tankarna far runt. Bakom ögonen bränner tårar som bara vill ut. Jag är rädd att förlora, fullt medveten att jag egentligen redan har gjort det. Jag valde fel. Jag gjorde fel i att lita på mig själv. Och om jag inte ens kan lita på mig själv, hur fan ska jag kunna lita på någonalls?

En känsla av tomhet. Ögonen sticks - tårfylls.

Även om han någonsin skulle komma tillbaka, så skulle vi inte förstå varandra som vi gjorde förr. Vi skulle tala helt olika språk. Jag kan inte klandra honom för att han inte stannade. Jag vet hur dåligt han mådde då, och jag själv mådde inte särskillt mycke bättre. All min energi gick åt att få honom känna sig starkare. Jag brydde mig inte så mycke om mig själv, han var allt för mig.

Varje mail jag får från honom får mig att hoppas, speciellt när han helt plötsligt svarar på mindre än några månader, redan en dag efter mitt svar. Det borde vara olagligt att inge någon med så mycke hopp.

Fick svar på mailet idag. Han hade svarat i onsdas, men eftersom jag inte längre ser någon anledning till att vara inne på msn läste jag det inte förän idag. Jag visste inte om jag skulle börja gråta eller inte. Han frågade hur jag mådde. Mer än vad många andra gör. Jag kunde inte skriva allt det jag vill säga till honom. Det var ännu svårare att skriva det jag tänkte. Vårt förhållande spelades upp i maxhastighet framför ögonen. Varje blick, varje beröring. Hans leende har börjat suddats ut. 

 Han älskade mig. Han var stolt över mig. Andra verkar skämmas över mig. Men inte han. Han var alltid kärleksfull. Det gör ont när jag tänker på de. Ögonen blir fuktiga. Jag hade rätt när jag sa att jag aldrig skulle kunna leva utan honom. Det här är inte att leva. Det är att plågas.  

Vad finns det att sakna, när det egentligen inte var något? Om det inte var något, hur kan man då längta efter att få höra dennes röst igen? Hur kan man då gå runt och undra om allt bara var en dröm, eller om det faktiskt har hänt? Om det inte var nåot, hur kan jag då ha en massa sår kvar? De vägrar läka. De är bara där för att plåga mig. Jag litar inte på någon längre. Det är ert fel lika mycket som mitt eget. Jag skulle aldrig litat mer på er än mig själv. Men det vet jag nu. Tack.

Jag vet inte varför, men igår var jag så ..Glad. Trots att jag inte vågade redovisa inför hela klassen. Trots att jag hade FE första timmen. Trots alla mina depritioner. 

Vi slutade fem timmar tidigare, så jag gick ner på stan och köpte julklappar. När jag var på väg till Lilla Rummet sprang jag på Tina, N;s mamma. Hon såg lika glad ut som vanligt att få se mig. Vi stog och pratade en stund, hon log mot mig hela tiden. ''Ja, det är inte ofta man ser dig nu för tiden'' Jag tänkte säga att '' Nej, din son svarar inte på mina sms eller mail, så det blir så...'' Jag blev nästa ännu gladare efetr att träffar henne. Hon skulle hälsa hem, och jag lovade att hälsa hem till mig.

Sen gick jag till Lilla Rummet. Där var dom också glada. ''Jag känner mig GLAD ida!'' Halvskrek jag så fort jag kom in i affären. ''Men det är väl bra, gumman!'' svarade Anne som stog i kassan. Anne är underbar. Hon frågade hur det var med D, om vi fortfarande var ihop. Anne är bra på att lyssna. Jag sa att jag träffade Tina. Anne vet verkligen hur man lyssnar och frågar rätt saker. Jag vill utnämna henne till min plastmamma. Hon skulle bara bli glad. Jag vet att hon också har det jobbigt, nyskild som hon är.  

En underbar dröm. Värd att försova sig för och missa hela skoldan. Men det var det fanimig värt. Jag ville inte öppna ögonen - det skulle bara betyda att han skulle försvinna, att det bara var  en dröm. Men åh, så verklig den var! Den fyllde mig med värme att ögonblick, precis som alltid när jag får syn på honom. Jag har till och med en bild på honom gömd i min plånbok. Kortet är jätte gammalt, men han är lika söt där som han är nu i mina ögon. 

Sorgsen samtidigt som glad. Sorgsen för att han lög för mig. Men saker som ''Jag kommer alltid finnas här för dig!'' är väl bara nått man säger. Inte bryr han sig ett skit om mig längre. Kanske är det just det som känns mest. Kanske är det just den punkten som får mig att vilja gömma mig för omvärlden och gråta ifred. Han kommer aldrig tillbaka. Han har inga känslor kvar. Han försöker bara glömma. Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Jag kan inte rå för att jag aldrig kommer komma över honom. Hur kan det vara mitt fel? Hur kan det vara mitt fel att de där sex månaderna påverkade mig så? Andra kan inte förstå hur det var. Att alltid dras till honom, trots att jag var ihop med en annan. Det var alltid han som hade mitt hjärta. Det kan ingen förstå. Han var inte bara ''någon snubbe'' jag var ihop med. Han var... allt. Solen på himlen. HAn var skrattet som gjorde mit glad. Han var den som skämde bort mig med gelehallon och matade mig när jag låg i lunginflammation. Han var den som smittade mig med svinkoppor och åkte genom hela stan för att hämta salva till mig och missade halva skoldan bara för det. Han var den som bara levde för min skull. Han var den som var mig första. Han var den som jag faktiskt kunde se en lång framtid med. Han var den som alltid fanns där för mig, och kom så fort jag behövde honom. Och sen undrar personer om jag har några känslor kvar för honom. Öh, ja?!