Jag kan inte måla längre. Jag har till och med svårt att skriva. Det är precis som om det inte finns nått jag redan skrivit om. Jag känner mig bara så... Tom. Som om det inte finns några känslor inom mig förutom tomhet. Jag vill känna mig levande igen, som jag gjorde förut. Jag vill inte tro att det alltid kommer vara så här, jag måste tro att det går över. Det är bra att drömma, eller hur?

Rastlös. Hälften av tiden vankar jag bara fram och tillbaka, resten sysselsätter jag mig med att göra något bara för att slippa tänka och känna. Min mobilspellista har blivit invarderad av lagom deprimerade låtar och låtar som neutraliserar mig. Synd att jag inte alltid kan gömma mig i musiken, ibland måste man möta verkligheten. Det enda som håller mig stark är de som inte vet om min svaghet. Jag måste verka stark, annars överlever jag inte. Han skulle inte förstå och jag skulle inte kunna förklara mig ur det här den här gången.

Jag vet inte vad jag vill. Att försvinna långt bort skulle inte lösa något och att sluta känna som jag gör är inte ett alternativ. Det enda jag kan göra är att hålla ut och hoppas på att det försvinner. Jag kommer aldrig glömma honom, och jag vill aldrig glömma - hur mycket det än smärtar mig. Jag vill inte glömma. Jag vill att det kommer en dag då jag kan se in i hans ögon och berätta hur mycket jag saknar honom och hur ont det gör. Men den dagen kommer aldrig komma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...