Det gör ont. Ont att tänka på det. Det gör ont att minnas. Jag vet inte om jag vill minnas längre. Men att minnas håller mig liksom vaken till verkligheten. Jag har ingen att prata med om det. H suckar varje gång hon ser vart samtalet är på väg. B.. älskade lilla B. Hon betyder för mycket för mig. Jag vill inte förlora henne också. D kan jag prata med allt om, men inte ex, och jag förstår honom. 

Jag kommer ihåg när jag prata med Sandra om de, hon frågade om hon skulle maila honom åt mig och skälla på honom. Jag log åt tanken, men jag älskade honom för mycket för att kunna göra något sådant mot honom. Seriöst - jag är ensam. Jag har slutat lita på folk. Så vad gör jag? Jag sitter framför datorn med ett vinglas i handen och försöker dränka smärtan inombords. Tankarna far runt. Bakom ögonen bränner tårar som bara vill ut. Jag är rädd att förlora, fullt medveten att jag egentligen redan har gjort det. Jag valde fel. Jag gjorde fel i att lita på mig själv. Och om jag inte ens kan lita på mig själv, hur fan ska jag kunna lita på någonalls?