En underbar dröm. Värd att försova sig för och missa hela skoldan. Men det var det fanimig värt. Jag ville inte öppna ögonen - det skulle bara betyda att han skulle försvinna, att det bara var  en dröm. Men åh, så verklig den var! Den fyllde mig med värme att ögonblick, precis som alltid när jag får syn på honom. Jag har till och med en bild på honom gömd i min plånbok. Kortet är jätte gammalt, men han är lika söt där som han är nu i mina ögon. 

Sorgsen samtidigt som glad. Sorgsen för att han lög för mig. Men saker som ''Jag kommer alltid finnas här för dig!'' är väl bara nått man säger. Inte bryr han sig ett skit om mig längre. Kanske är det just det som känns mest. Kanske är det just den punkten som får mig att vilja gömma mig för omvärlden och gråta ifred. Han kommer aldrig tillbaka. Han har inga känslor kvar. Han försöker bara glömma. Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Jag kan inte rå för att jag aldrig kommer komma över honom. Hur kan det vara mitt fel? Hur kan det vara mitt fel att de där sex månaderna påverkade mig så? Andra kan inte förstå hur det var. Att alltid dras till honom, trots att jag var ihop med en annan. Det var alltid han som hade mitt hjärta. Det kan ingen förstå. Han var inte bara ''någon snubbe'' jag var ihop med. Han var... allt. Solen på himlen. HAn var skrattet som gjorde mit glad. Han var den som skämde bort mig med gelehallon och matade mig när jag låg i lunginflammation. Han var den som smittade mig med svinkoppor och åkte genom hela stan för att hämta salva till mig och missade halva skoldan bara för det. Han var den som bara levde för min skull. Han var den som var mig första. Han var den som jag faktiskt kunde se en lång framtid med. Han var den som alltid fanns där för mig, och kom så fort jag behövde honom. Och sen undrar personer om jag har några känslor kvar för honom. Öh, ja?!