Jag kan inte måla längre. Jag har till och med svårt att skriva. Det är precis som om det inte finns nått jag redan skrivit om. Jag känner mig bara så... Tom. Som om det inte finns några känslor inom mig förutom tomhet. Jag vill känna mig levande igen, som jag gjorde förut. Jag vill inte tro att det alltid kommer vara så här, jag måste tro att det går över. Det är bra att drömma, eller hur?

Rastlös. Hälften av tiden vankar jag bara fram och tillbaka, resten sysselsätter jag mig med att göra något bara för att slippa tänka och känna. Min mobilspellista har blivit invarderad av lagom deprimerade låtar och låtar som neutraliserar mig. Synd att jag inte alltid kan gömma mig i musiken, ibland måste man möta verkligheten. Det enda som håller mig stark är de som inte vet om min svaghet. Jag måste verka stark, annars överlever jag inte. Han skulle inte förstå och jag skulle inte kunna förklara mig ur det här den här gången.

Jag vet inte vad jag vill. Att försvinna långt bort skulle inte lösa något och att sluta känna som jag gör är inte ett alternativ. Det enda jag kan göra är att hålla ut och hoppas på att det försvinner. Jag kommer aldrig glömma honom, och jag vill aldrig glömma - hur mycket det än smärtar mig. Jag vill inte glömma. Jag vill att det kommer en dag då jag kan se in i hans ögon och berätta hur mycket jag saknar honom och hur ont det gör. Men den dagen kommer aldrig komma.