Är det normalt att sakna någon så här mycket? Jag känner mig inte normal, bara knäpp, besatt, lite mindre galen. Patetisk. Det kan inte bli bättre. Men det kan samtidigt aldrig bli sämre. Jag har fastnat på den här just punkten, precis som på ett prov när man har pluggat jätte mycket och tror att man kan allt.. sen kommer man till den där enda frågan man inte kan, och allt faller ihop. Självförtroendet till en själv försvinner. Man börjar tvivla på sig själv. Jag antar att det inte är förän då det verkligen är ute med en.

Jag vet inte varför, men på Turism-lektionen idag kände jag hur det började klia i fingrarna. Jag ville skriva. Jag hade känslor inom mig som jag ville få ut i ord. Så jag struntade i att göra instuderingsfrågorna på Natur & Kultur. Jag klickade fram ett nytt Word-dokument och började skriva. Orden flödade fram, på nått sätt visste jag precis vad jag skulle skriva. Åh, det är en så underbar känsla... Jag skrev ut A4;at när vi skulle sluta. Det kändes konstigt att se sina ord datorskrivna. Det är en sak på en datorskärm hemma på sitt eget rum, men på ett papper i en lektionssal under lektionstid.. Det kändes bara konstigt. Visst, jag brukar skriva flera sidor förhand på långa raster och så, men det är inte samma sak. Kalle kom på mig en gång när jag satt och skrev förhand, och blev nyfiken. Han började snacka med några kompisar en stund. När han såg åt mitt håll igen såg han att jag redan hade skrivit 2 sidor till. Gud så nyfiken han blev... Men no way att han ska få reda på vad som står. Jag låter inte ens B läsa. Det är så svårt att verka stark när man känner sig helt övergiven. Jag kanske är galen i alla fall. Det skulle förklara en del, plus att jag skulle ha något att skylla på. Kom igen, liksom. Det har gått 1 år och 9 månader. 1 år och ca 7 månader sen jag låg i hans famn för sista gången. Det finns delar från den tiden som jag inte vill komma ihåg eftersom de var så smärtsamma. Det finns tider under den perioden som jag skulle vilja uppleva igen, och igen och igen, hur otroligt själviskt det än skulle vara av mig. 

Jag ville aldrig att han skulle lämna mig. Jag skulle ha valt honom, men jag gjorde det som kändes rätt just då. Men jag skulle ha valt honom. Jag hade i alla fall kunnat hanterat de hela bättre... Jag skulle inte släppt taget om honom. Han dumpade tre st pga mig. Inget han gjorde sa någonsin något annat än att han älskade mig mer än något annat på jorden, och jag slängde bort allt det. Jag måste vara galen. Jag måste vara galen som fortfarande har känslor kvar.