Skyller på trötthet och förkylning. Undviker ögonkontakt. Stänger in mig på mitt rum. Samma sak varje kväll.

Man får se blek, grå och ämlig ut när man utsätts för attacker när allt blir svart. Man får gå och lägga sig vid halv sju då och inte gå upp förän man måste äta mat, som man får ont i magen av. Som jag alltid har sagt - mat är för levande. För även om hela mitt liv just nu är en mask, så är alltid insidan där. Ingen ska behöva sen den.

Det har börjat bli bra i längre stunder. Trodde jag. Tills...
Som i slowmotion ser jag knytnäven träffa den hårda väggen. Jag hoppar till, fast jag visste att det skulle hända. Ljudet av knogarna som träffar väggen i ett enda bestämt, hårt slag ger mig kalla kårar längs ryggen.
"Ursäkta" säger han medan han börjar massera handen. Jag låtsas som om det inte är allt i världen, ler och skakar lite förstrött på huvudet. En röst i mitt huvud säger "Det gör inget, jag är van." En mycket bitter och trött röst. "Jag är van, jag har varit med om värre." För bara några minuter sedan stod jag och sjöng och nynnade på The Story och The Lobster Quadrille - glad för en gångs skull - och log åt det faktumet. Men ett enda slag fick mungiporna att sjunka ner igen, i de läget de var alltför vana i.

Visa dagar kan jag inte använda hans favoritparfym. Visa dagar använder jag den för att trotsa mig själv. Ibland tar jag den bara för att jag gillar den.
När jag ska lägga in nytvätt i garderoben, och hittar någon av hans tröjor i högen, kan jag antingen lägga en annan tröja över den så jag inre ser den, och sen lägga in den i garderoben, eller går därifrån tills det kommer en sån där trotsig stund. Ibland tar jag på mig en av hans tröjor när jag vill känna att han inte är så långt borta - leva i förnekelse en kort stund. Andra dagar kommer jag på mig själv att ta fram en av dem och luktar på dem, föreställer mig hans lukt där.

Det kan vara svårt att klä sig ibland. Byxor kan åka på, stanna på några sekunder innan de åker av igen - när jag alltför tydligt kan se dem liggandes på hans golv med sällskap av ut-och-invända tröjor, bollar till strumpor och underkläder. Ibland får såna minnen mig att le. Ibland får de mig att gråta. Ibland till och med att gå och lägga mig igen. Bara för ett par byxors skull.

Det är inte mitt fel att jag autoavscannar varje buss som åker förbi mig. Jag rår inte för att jag så fort jag är nere på stan kollar efter honom. Jag kan inte göra något åt att han är vart jag än ser.

Det kändes okej fram tills jag satt bredvid honom i bilen på väg hem till mig. Det gick bra tills vi såg introt till I Hennes skor. Sen... Sen vill jag bara slänga ut honom. Varje gång han klappade mig på låret ville jag slå bort hans hand, och jag bävade inför den obligatoriska hejdå-kramen (vid hej-kramen råkade jag passligt nog kliva på hans fot), som blev lång och knappt outhärdig. Jag ville säga "Här är dörren - använd den!", men jag är för uppfostrad och snäll. 

You really do save my life everyday. And I love you for it. <3

Klumpen i halsen vägrar försvinna. Den gör det svårt att andas, men jag har börjat vänja mig.
Det har blivit lättare till tårar. Inte så där överväldigande, utan så att jag har kontroll över det. Men det överväldigande kommer väl det också så småningom.
Dagarna går fort när det enda man gör är att sova eller sitter här eller pratar med Ml. Jag vill inte veta vad jag skulle göra utan dig, Ml, you know. Du kanske är mitt italien, after all.