Det kändes okej fram tills jag satt bredvid honom i bilen på väg hem till mig. Det gick bra tills vi såg introt till I Hennes skor. Sen... Sen vill jag bara slänga ut honom. Varje gång han klappade mig på låret ville jag slå bort hans hand, och jag bävade inför den obligatoriska hejdå-kramen (vid hej-kramen råkade jag passligt nog kliva på hans fot), som blev lång och knappt outhärdig. Jag ville säga "Här är dörren - använd den!", men jag är för uppfostrad och snäll.