Det har börjat bli bra i längre stunder. Trodde jag. Tills...
Som i slowmotion ser jag knytnäven träffa den hårda väggen. Jag hoppar till, fast jag visste att det skulle hända. Ljudet av knogarna som träffar väggen i ett enda bestämt, hårt slag ger mig kalla kårar längs ryggen.
"Ursäkta" säger han medan han börjar massera handen. Jag låtsas som om det inte är allt i världen, ler och skakar lite förstrött på huvudet. En röst i mitt huvud säger "Det gör inget, jag är van." En mycket bitter och trött röst. "Jag är van, jag har varit med om värre." För bara några minuter sedan stod jag och sjöng och nynnade på The Story och The Lobster Quadrille - glad för en gångs skull - och log åt det faktumet. Men ett enda slag fick mungiporna att sjunka ner igen, i de läget de var alltför vana i.