Klumpen i halsen vägrar försvinna. Den gör det svårt att andas, men jag har börjat vänja mig.
Det har blivit lättare till tårar. Inte så där överväldigande, utan så att jag har kontroll över det. Men det överväldigande kommer väl det också så småningom.
Dagarna går fort när det enda man gör är att sova eller sitter här eller pratar med Ml. Jag vill inte veta vad jag skulle göra utan dig, Ml, you know. Du kanske är mitt italien, after all.

"Du ser trött ut. Var du uppe sent inatt?"
Ständiga forskande blickar i back-spegeln. Jag tvingar fram en gäspning.
Jag är inte trött bara för att jag inte pratar på om onödiga saker som vanligt eller kommenterar saker vi åker förbi med bilen. Jag är inte trött bara för att jag bara sitter och stirrar ut genom fönstret utan att visa några livstecken med jämna mellanrum. Kanske är jag en zombie. Kanske är jag en av zombiesarna i Död snö, som bara inte vill dö. Tur är att de modiga hjältarna försöker om och om igen tills de lyckas. Det är bara att vänta, de kommer komma innan eftertexterna.