Visa dagar kan jag inte använda hans favoritparfym. Visa dagar använder jag den för att trotsa mig själv. Ibland tar jag den bara för att jag gillar den.
När jag ska lägga in nytvätt i garderoben, och hittar någon av hans tröjor i högen, kan jag antingen lägga en annan tröja över den så jag inre ser den, och sen lägga in den i garderoben, eller går därifrån tills det kommer en sån där trotsig stund. Ibland tar jag på mig en av hans tröjor när jag vill känna att han inte är så långt borta - leva i förnekelse en kort stund. Andra dagar kommer jag på mig själv att ta fram en av dem och luktar på dem, föreställer mig hans lukt där.

Det kan vara svårt att klä sig ibland. Byxor kan åka på, stanna på några sekunder innan de åker av igen - när jag alltför tydligt kan se dem liggandes på hans golv med sällskap av ut-och-invända tröjor, bollar till strumpor och underkläder. Ibland får såna minnen mig att le. Ibland får de mig att gråta. Ibland till och med att gå och lägga mig igen. Bara för ett par byxors skull.

Det är inte mitt fel att jag autoavscannar varje buss som åker förbi mig. Jag rår inte för att jag så fort jag är nere på stan kollar efter honom. Jag kan inte göra något åt att han är vart jag än ser.