Till slut tar orden slut, och känslan över. Radiotystnad. Död. Tomhet. Det rakta streket på EKG;t. Det är hopplöst. Allt jag har nu är mina minnen och mina ord som försöker rita de minnena i starkare färger så de aldrig försvinner. Jag har ord. Men om orden inte räcker till, om orden sviker?

Det finns ingen enkelhet i att vara blödande. Som ett skadat djur försöker jag slicka rent såret, men det sticks och svider och jag ger bara upp.
Det finns bra dagar då solen skiner och jag går ut för att känna riktig värme mot min hud. Som den sista gången, som jag alltför många gånger försökt låta bli att tänka på.

Flashback-bilderna är värst. De kan komma närsomhelst av de mest långsökta tankar. Ibland kommer de ändå.
Jag har börjat bli bättre på att tänka på oskyldiga saker on a regular basic och på att side-tracka mig själv. "Undrar vad han skulle tyckt om...Åh! En blå bil. Vad fin den var..."

Låt mig älska dig. Låt mig sakna dig. Det gör inte ont som förut, så försvinn inte ifrån mig. Jag lovar att jag klarar av det. Ta inte steget, stanna här. Gå ingenstans - jag vill kunna se dig när jag blundar. Hälsa på i mina drömmar, så jag kan få kyssa dig igen. Sitt bredvid mig på buss, ha min hand i din - kyss den, smek den - som förut. Fyll min vardag med illusioner - de är bättre än ingenting. Jag kände din doft, och jag log. Njöt och log, för när jag blundade satt du där bredvid mig. Du log, för jag var det bästa du visste.

Korta stunder av det vi hade. De stunder som var viktiga för vårt förhållande skrivna på a4. Men om det bara är minnen, varför skriver jag ner dem?

Jag har börjat läsa hans gamla blogg för att försöka förstå mig på honom. Inte politiken, inte propaganda talen och uppmaningarna att leva livet och inte en lögn, utan dikterna och där han talar om demoner och att vilja ge upp och vila i skuggorna - de delar av honom jag förstår - hans svaga sida som han så sällan eller aldrig visar. Den sida jag föll för - den där vi var på samma nivå.