Stranden är full med mänskligt liv, där gränsen mellan vattnet och stranden inte utgör någon synlig skillnad. Plötsligt ser jag honom i folkmassorna ute i vattnet, på väg utåt. Jag skiljs från min kavaljer och går ut i vattnet - försöker sick-sacka mig fram mellan tjocka män och baddräcktsbeklädda kvinnor för att nå fram till honom. Men det är för mycket folk i vägen och mitt mål försvinner i mängden. Vart tog han vägen? Jag försöker förbrillt hitta honom igen, men jag ramlar på något i vattnet.
Jag känner hur vattnet fyller mina lungor, men jag är inte rädd. Jag vill inte - orkar inte - kämpa, och varför skulle jag? "If I would die this very moment, I would not fear. For I have known completeness being here."
Jag låter mig sjunka och ser hur ytan kommer längre och längre ifrån mig, men någon drar plötsligt upp mig till ytan. Solens strålar sticker i mina ögon efter att blivit van vid mörkret under ytan. Mannen bogserar mig in till strandeni sin famn och bär iväg mig från de lockande vattenmassorna."Du får inte tänka på andra när du är med mig", är det enda han säger.
Folket på stranden bredder väg för oss och följer oss med blicken.